Om barn, övergrepp och kampen för att orka se.

När våldets verklighet sköljer över oss!

Illamåendet kommer utan förvarning. På väg till jobbet, i väntan på bussen, dyker ännu en video upp i flödet. Filmer, dokument, påståenden och rykten om Epstein och andra övergreppshärvor blandas med AI-genererat material och verkliga fall. Det är svårt att veta vad som är sant, vad som är manipulerat och vad som är skapat för att väcka starka reaktioner.

Men oavsett sanningshalten i varje enskilt klipp finns en sak som inte går att bortse från: övergrepp mot kvinnor och barn, flickor och pojkar är en verklighet. En verklighet som är så mörk att den nästan inte går att ta in.

När ondskan blir för mycket.

Barn. Så många barn. Så mycket lidande. Så mycket ondska.

Det är svårt att förstå hur någon kan utsätta ett barn för våld – fysiskt, psykiskt, sexuellt eller digitalt. Frågorna hopar sig: Är det makt? Kontroll? Hat? Perversiteter? Eller något ännu mer ofattbart? För många av oss finns det inget svar som kan göra det begripligt. Och kanske är det just det som gör det så svårt att bära.

Ett svenskt fall som skakar om mig.

I en svensk stad, i en till synes vanlig familj, utspelar sig en scen som är svår att ens föreställa sig. En pappa tvingar sin fyraårige son att bevittna hur han förnedrar barnets mamma genom att urinera på henne, hon nedtryck och naken i ett badkar samtidigt som han berättar för sonen hur värdelös hans mamma är. Barnet står bredvid, tyst, oförmögen att förstå. När allt är över lämnas han ensam med sin mammas förtvivlan, innan pappan ropar på honom från vardagsrummet och erbjuder kramar, närhet, godis och film.

Det är en form av våld som inte bara riktas mot kvinnan – utan också mot barnet. Ett våld som skapar en inre konflikt som inget barn ska behöva bära. Inget barn.
Hur kommer den fyraåringen att känna inför kvinnor när han växer upp?
Inför män? Ett hat? En avsky? Inget?
Det vet ingen. Men att det kommer påverka honom – det är ofrånkomligt.

Barn som bevittnar våld – en verklighet vi måste våga tala om.

I min roll som samordnare för Kvinnojouren Åre är en av mina viktigaste uppgifter att prata om våldets olika ansikten. Att våga ta upp det obekväma. Att upplysa, informera och synliggöra det som många helst vill slippa se.
Barn som bevittnar våld är inte ”bara vittnen”. De är utsatta. De lever i en miljö där tryggheten är villkorad, där kärlek blandas med rädsla, där vuxna som borde skydda istället skadar.

• Barn som upplever fysiskt våld
• Barn som upplever psykiskt våld
• Barn som upplever sexuellt våld
• Barn som upplever digitalt våld
• Barn som upplever latent våld

Alla dessa barn bär på en skam som inte är deras. En tystnad som inte är vald. En rädsla som formar deras värld.
Mörkret gör mig bara mer beslutsam.
I arbetet med våldsutsatta möts vi ofta av mörker, ondska och även ifrågasättanden och misstro från andra.
Men varje gång det händer blir vi ännu mer övertygad om varför det här arbetet är nödvändigt.

För kvinnorna som lever med sin skam.
För barnen som inte kan sätta ord på sin rädsla.
För dem som fortfarande tror att de är ensamma. För de är därute.

Jag och vi på Kvinnojouren Åre kommer fortsätta prata om våldets verklighet. Fortsätta lyfta det som är svårt att se. Fortsätta stå kvar – för dem som inte kan.

Tillsammans är vi starkare!

Malin Nordkvist

Samordnare Kvinnojouren Åre

Vill du engagera dig? Bli medlem i Kvinnojouren Åre (100 kr/år) eller swisha en gåva till 123 455 9522.