Linnea berättar om ätstörningar

28:e dec 2023

”Du äter för att kunna träna, inte träna för att kunna äta”

I mina ätstörda tankar är det här citatet bakvänt, hela mitt liv har jag blivit intalad att träna för att kunna äta. Det ska egentligen vara tvärtom, du äter för att kroppen ska fungera.

Den anorektiska kroppen kan (ofta) vara en symbol för ätstörning. Det är den kroppen vi ser i populärkultur och informationsfoldrar om ätstörning. Anorexia kan såklart vara mer livshotande och i behov av hjälp än till exempel hetsätning och/eller kompensationsträning, men allt är tecken på ett ätstört beteende. Föreställningen om att en måste ha anorexia för att vara ätstörd gör att andra former normaliseras av samhället, särskilt utifrån normativa strukturer som uppmuntrar oss att äta mindre och träna mer. Hetsätning, bulimi och kompensationsträning får (oftast) inte lika dramatisk effekt på kroppen, därför kan det vara svårare att upptäcka och att den ätstörda personen inte förstår innebörden problematiken med mat och kroppsuppfattning. Det kan därför ta lång tid att söka hjälp eller bli uppmanad till att söka hjälp.

Jag har haft ett ätstört beteende under större delen av mitt liv. Beteendet har normaliserats av människor i min omgivning med att belöna och uppmuntra mig att hålla sig smal genom bantning eller träning, vilket är inte är något ovanligt förekommande i samhället. Kommentarer på min egen- och andras vikt i min närhet har gjort att relationen till min kropp har påverkats, och minst sagt blivit helt skev.

Det hela kulminerade när min kropp inte längre var funktionsduglig. En skada, orsakat av kompensationsträning och inte lyssnat in min kropp, pga. uppmuntran att bortse känslor och smärta av människor i min omgivning, visade sig år 2021 vara en benpålagring på höftleden. Smärtan i mitt högra ben hade då funnits där i cirka 13 år. Det har funnits långa perioder där jag inte kunde träna, blev sängliggande och intog starka morfintabletter för att få vardagen att fungera. Det ledde till att jag gick upp mycket, enligt ätstörda tankar, i vikt. Hetsätningen tog en större plats i mitt vardagsliv för att kompensera för den ångest som kom från att kompensationsträning uteblev. Min värsta mardröm som ätstördperson var ett faktum, jag hade blivit ”tjock”.

Det tog 31 år för mig att inse att jag behövde hjälp, då reaktionerna i min närhet var att tjockhetstankar som mina var normala och blev därför förminskade till att alla tänker som jag. Under den här perioden hade jag yrsel, domningar i fingrarna och magproblem, vilket är extremt vanligt när kroppen inte får tillräckligt med mat/näring. Jag tänkte att mina problem inte var så allvarliga och att det finns sjukare personer, vilket såklart också är normalt när du har en ätstörning. Efter första besöket fick jag lämna prover vilket visade förhöjda levervärden, vilket också är helt normalt vid ätstörningsproblematik. Nu har jag gått till ätstörningsenheten i 9 månader, kan lugnt säga att det är det bästa bemötande inom vården jag någonsin fått, och har då varit hos vården extremt mycket pga. min höft.

Den mest omfattade förändringen har varit att omvärdera hur jag ser på min kropp och på mat. Det handlar inte om att värdera dessa som bra eller dåliga, utan det viktigaste är att få i sig mat och kunna fungera i vardagen oavsett hur kroppen ser ut. Det är såklart ett ”arbete” som kommer att fortsätta hela mitt liv, även om jag minskat ner antalet besök hos ätstörningsenheten från två gånger i veckan till två gånger i månaden.   

Om du känner igen dig i min berättelse ska du veta att du inte är ensam, det finns hjälp och stöd att få. Det är aldrig försent att söka hjälp, och det finns många personer som kommer vilja stötta dig i din ätstörningsproblematik.