Wilma berättar om: att få en sjukdom
Inlägg från våra jourtjejer berättas utifrån deras perspektiv, upplevelser och känslor och ska därför inte tas för fakta. Det är bra att tänka på att vi alla är olika, ser och upplever på olika sätt, och det är okej! Det kan dock kännas skönt att ibland höra att någon annan kanske haft liknande känslor och upplevelser. Kom ihåg att det du själv upplever och dina känslor är alltid viktiga.
Hur det är att bli diagnostiserad med en sjukdom
När jag var 16 år vändes mitt liv upp och ner. Jag hade precis börjat gymnasiet och en ny spännande tid i mitt liv hade börjat. Till en början var jag taggad över att börja gymnasiet och hade höga förhoppningar om att det skulle bli roligt. Det visade sig dock att ettan av gymnasiet blev det värsta året jag varit med om.
Ganska snabbt märkte jag att jag hade svårt att koncentrera mig och ta in information. Till en början var det inte något jag oroade mig för allt för mycket. Kurserna på gymnasiet var ju trots allt svårare.
Skolan rullande på, men det blev inte lättare för mig att hänga med i kurserna. Det var som att det jag läste och hörde passerade hjärnan utan att något som helst tog fäste. Jag började även bli otroligt trött. Varje dag efter lunch kraschade jag, trots att jag under denna period sov mer än vad jag någonsin gjort. Det är svårt att förklara tröttheten jag kände då. Det var en trötthet som fyllde hela kroppen, och fick det att kännas som att jag levde i en dimma.
Tröttheten försämrade också min koncentration, och det gick sämre och sämre för mig i skolan. Stressen som detta skapade gjorde att jag blev väldigt nedstämd. Samtidigt började jag även frysa. Jag tappade hår. Min hud fick röda fläckar och var så torr att jag skämdes att gå ut. Min nedstämdhet blev värre och jag hade konstant ångest. Varje dag kändes som en kamp. En kamp mot min kropp.
Efter några månader uppmuntrade min mamma mig att söka hjälp. Så det var det jag gjorde. Läkaren trodde först att det var depression och stressen av att börja gymnasiet. Och vad visste jag? Mina symptom kanske var symptom för depression och inget annat. Men mamma stod på sig med att hon ville att de skulle kolla värdena för sköldkörteln, och det är jag väldigt tacksam över.
Sen en dag när jag satt i skolan kom provresultatet. Provsvaren från sköldkörteln var för höga och jag fick börja medicinering. Som 16-åring fick jag veta att jag förmodligen hade en kronisk sjukdom. Just där och då kom det som en lättnad över att veta vad som var fel. Men det var också en chock. På kvällen grät jag.
Det absolut värsta med hela denna period var ensamheten. Aldrig har jag känt mig så ensam. När jag pratade om hur jag mådde med mina kompisar var det som att de inte lyssnade, och jag märkte snabbt att de tyckte att det var jobbigt när jag pratade om mitt mående. Mitt stöd hemifrån var fantastiskt, men jag fick mycket skuldkänslor och kände mig som en börda. Allt jag ville var att kunna prata med någon som förstod hur jag kände, eller åtminstone hade samma erfarenheter.
Det tog ett länge för mig att återfå den livsglädje jag känt tidigare, och än idag har jag perioder då jag tycker det är jobbigt att tänka på min sjukdom. Men det som har hjälpt mig är att jag insett att det är okej. Det är okej att inte må toppen hela tiden. Det som också har hjälpt mig är att jag hittat personer som jag känner att jag kan prata med om hur jag mår.
Om du läser detta och kämpar med en sjukdom, eller något annat som är jobbigt, så vill jag att du ska veta att jag tror på dig. Jag tror på att du kommer göra bra val för dig själv och att du kommer klara det. Jag vill också att du ska veta att du är värd att må bra och att du duger precis som du är!
/Wilma
