Tilde berättar om mens
Inlägg från våra jourtjejer berättas utifrån deras perspektiv, upplevelser och känslor och ska därför inte tas för fakta. Det är bra att tänka på att vi alla är olika, ser och upplever på olika sätt, och det är okej! Det kan dock kännas skönt att ibland höra att någon annan kanske haft liknande känslor och upplevelser. Kom ihåg att det du själv upplever och dina känslor är alltid viktiga.
Min första mens
Jag fick min första mens när jag var 10 år. Det var sommarlov och jag var på resa med min familj. Jag hade vaknat under natten av att det gjorde så himla ont i magen, det högg av smärta och jag förstod inte vad det berodde på. Morgonen efter var mina ljusa pyjamsshorts nedblodade och mamma hjälpte mig att tvätta upp dem i handfatet.
Jag tyckte att det var svinjobbigt att få mens och kände mig sjukt ensam. Jag var så ledsen. Jag associerade mens med att bli vuxen och kände mig inte alls redo för det. Jag visste ingen annan i klassen som fått sin mens, därför vågade jag inte prata med någon om det och skämdes över att vara först i klassen.
När skolan sedan började igen var idrottslektionerna värst, jag tyckte att det var pinsamt att byta om bland de andra. Var rädd att någon skulle se och bli äcklad av mig. Min klasskompis Frida märkte det här och några veckor in på höstterminen så tog hon mig åt sidan på en rast.
”Har du också fått den?” Frågade hon.
Hon hade lagt märke till att jag, precis som hon - gick in på toan och bytte om innan idrotten, smusslade ut något ur väskan i korridoren och knep det hårt i handen på väg till toaletten - och känt igen sig. Precis så gjorde hon också. Jag är evigt tacksam över att hon vågade fråga! Blev så lättad. För mig var Frida räddningen, vi kunde prata om det och känna igen oss i varandra. Vi stöttade och backade varandra, så pass att vår mens synkade efter några månader. Så mäktigt tyckte vi!
/Tilde
*Frida heter egentligen någonting annat.
