Den dömande blicken – en text om kroppsideal inom längdskidåkning

Av anonym insändare, baserat på egna upplevelser:

(Triggervarning: kroppshets)

Sneglande blickar på bordsgrannen, ett mellanmål som hoppas över och det där klassiska “nej tack, jag har redan ätit”. 

Kroppsideal är något vi möter konstant i vår vardag, både män och kvinnor, pojkar och flickor. Man ser på tv hur små och smala tjejerna i toppen av längdskidåkningens världscup är, och tanken slår en då: “jaha, det är sådär man måste se ut för att kunna åka fort”. 

Framförallt eftersom jag själv sett – då jag varit inne i skidvärlden länge och sett tjejerna sedan barnsben – hur de minskat i vikt, i takt med att resultaten blivit bättre. Har man en gång fått smak på giftet – uppnådd viktminskning med bättre sportsliga prestationer som följd – så är det svårt att få stopp på det.  

Idrotten är speciell på det sättet. Jag menar, vi är konstant jämförda med andra i något där vi använder just kroppen som verktyg. Fysiska tester, undervisning i näringsintag och framförallt tävlingar där resultatet av de två tidigare nämnda punkter visar sig tämligen svart på vitt. 

Jag har gått på riksidrottsgymnasium för elitsatsande längdskidåkare. Det sades med glimten i ögat från de äldre eleverna att när man började skidgymnasiet, så skulle ens privatliv vara som bortblåst. Man delar bostad med en annan elitskidåkare och rör sig enbart mellan hemmet, skolan, matsalen, skidspåret och gymmet. Då hamnar man lätt i en skidåkarbubbla där man aldrig är ensam. Det kan slå så fel. Blicken från tävlingskonkurrenten som säger “ska du verkligen ta det där”, när man sträcker sig efter chipsskålen när kompisarna samlats för att se idolfinalen. Den svider. 

Samtidigt som det är en bubbla där prestationen väger tungt så är skidgymnasiet ens bästa kompisar. Att leva och bo tillsammans är ett privilegium, det är alltid någon som vill och kan lyssna. Att prata om något som kan vara jobbigt stärker dig själv och den du pratar med. Sen finns det en värld bortom den trångsynta skidvärlden. Idag har jag lagt ned min elitsatsning, men tränar relativt mycket ändå. Jag mår också mycket bättre idag, utan att ständigt känna mig övervakad och en känsla att bli dömd för vad jag äter för nu är inte maten kopplad till prestation. Det finns hjälp att få.