Jobbiga korridorer

Av anonym insändare, baserat på egna upplevelser:

Känslan av nervositet som sprider sig i kroppen när man ska passera människor som stirrar är vanligt. Utan något belägg på detta tror jag definitivt att det finns något bakomliggande biologiskt. Precis som scenskräck fungerar som en ”flight” instinkt från när vi var jägare och samlare så finns det någon slags försvarsmekanism som sätts igång av alla ögon riktade mot sig. Mitt gymnasium var från ett trygghetsperspektiv inte byggt på optimalt sätt. Den långa korridoren genom hela skolan som känns nästa som ett podium, för att inte tala om matsalen.

En obehagskänsla som sprider sig genom hela kroppen, ens ben blir stela och det känns som att ens gångstil blir konstig och onaturlig. När jag kände så, vilket mer sällan men ibland händer fortfarande, utformade jag själv ett typ av lifehack. Jag tar ett djupt andetag och tänker på meningen ”jag är inte skyldigt er något”, vi är inte skyldiga någon annan att se ut på något speciellt sätt för att please:a deras ögon. Jag får en inre kaxig känsla av att det sista jag vill är att ni ska tycka att jag är åtråvärd. Det låter verkligen klyschigt men testa! Det får mig att känna mig självsäker och lugn i mig själv, som en påminnelse om att jag är en king och hur lite jag faktiskt bryr mig. Det är lätt att låta hjärnan styra kroppen, men man måste komma på knep för att ta tillbaka kontrollen ibland.