Våld i relationer - de första varningssignalerna

Av anonym insändare, baserat på egna upplevelser:

Jag träffade dig när jag behövde någon som mest, där var du, så trevlig, så omtänksam. Vi hade bara varit tillsammans knappt två månader innan du frågade mig om jag ville bli sambo. Flytta in i din lägenhet. Jag tvekade inte en sekund utan svarade ja direkt. Det började egentligen redan efter ett par veckor som sambos. I början var du så omhändertagande, precis vad jag behövde, känna mig sedd, älskad och uppskattad. Du köpte massa fina presenter, uppvaktade mig med blommor, var så trevlig mot mina föräldrar och vänner. De tyckte om dig väldigt mycket, för du var så trevlig och tog hand om mig. 

Du var iväg på midsommarfest, jag firade tillsammans med mina vänner. Vi blev osams och du hotade direkt med att om jag inte gjorde som du önskade kunde jag lika gärna dra åt helvete och vara tvungen flytta ut ur lägenheten. Jag blev förtvivlad och förkrossad, kände mig sårbar och insåg hur enkelt du kunde kasta ut mig ur din lägenhet. När du kom hem hade du köpt blommor och bad om ursäkt, du ville bo tillsammans med mig och ångrade allt. Jag förlät. 

Det går ungefär en månad, jag är ute med mina vänner och festat. Jag har med en vän hem då hon var lite för onykter för att åka hem själv. Hon somnar snabbt på vår soffa. Jag lägger mig i sängen bredvid dig, du blir arg, för att jag är onykter. Jag börjar gråta, du blir mer arg, för att jag gråter. Vilket gör att jag gråter än mer av förtvivlan, du sätter dig gränsle över mig och säger åt mig att sluta gråta upprepade gånger. Slutligen så slår du i väggen bredvid mitt huvud, så hårt att det går hål i väggen. Min första reaktion var att putta bort dig, livrädd och chockad. Jag rycker upp min vän samtidigt som jag ringer mina föräldrar i panik, vi skyndar oss ut utan skor eller jacka. Det enda jag tänkte på var att vi behövde komma därifrån, mina föräldrar hämtade oss och vi sov kvar där. Morgonen därpå möter min mamma upp dig för att hämta upp mina nycklar till lägenheten. Vad jag inte vet än är att min mamma säger till dig ”Du verkar ha problem med svartsjuka, du borde nog söka hjälp för detta var inte okej”. 

Några timmar senare möter jag upp dig, jag ser i din blick att du är arg. Jag försöker undvika den så gott det går. Du inleder samtalet med att du är orolig för mig, att jag är precis som min pappa, en alkoholist. Att du blev så arg var ju för att jag gjort fel, jag hade druckit och blivit onykter. Flera gånger fick jag höra ”Förstår du? Att du behöver hjälp?” ”Vet du jag kan förlåta dig om du slutar dricka såhär”. Jag kände sån skuld, fast någonstans visste jag att jag inte gjort något fel. Men den där smällen som gjorde det där hålet i väggen räckte, det räckte för att min rädsla för dig redan etsat sig fast. Jag fick även höra hur dum i huvudet min mamma är, hur kunde hon be dig skaffa hjälp när det är jag som behöver det. Hur hon inte ska lägga sig i vårt liv och du vill inte att jag ska prata om våra problem med henne i fortsättningen för det är privat, mellan dig och mig. 

Det fortsätter med att jag sakta börjar förändra mitt beteende, jag är rädd. Jag är rädd för vad som skulle kunna hända. Jag ville aldrig mer se dig arg igen. I efterhand förstår jag nu hur detta var starten på den psykiska misshandel som fortlöpte i tre års tid hade börjat. Jag förstår även nu idag hur det slaget i väggen ovanför mitt huvud var fysisk misshandel trots det faktum att slaget inte träffade mitt ansikte. Hot om våld räcker ofta för att sätta den rädslan i en kvinnas kropp, börja ändra sitt beteende och även rädslan. Här började jag isolera mig, ville inte prata med någon för då kanske han skulle bli arg igen. 

Om du läser det här och lever i en liknande situation, jag vet hur man lätt det är att förlåta de första gångerna. Speciellt när personen förminskar dina känslor samtidigt som de projicerar sitt eget beteende på dig. Jag förstod att när detta hände under våra första månader tillsammans, att detta inte var normalt men jag hade inte heller kunskap kring hur psykisk och fysisk misshandel ter sig förutom fysiska slag mot kroppen. Jag visste inte vart jag skulle vända mig eller vem jag skulle prata med. Detta kommer inte sluta här, detta är bara början på ett våld som kommer att eskalera. Detta är början av att någon annan kommer att kontrollera dina känslor och ditt umgänge. Men det finns hjälp, våga kontakta någon, ventilera vad som hänt eller händer just nu till en anhörig eller skicka en fråga i en stödchatt. Jag vet att det är svårt när man är kär, nykär, när den personen som var så omhändertagande och kärleksfull utsätter en för våld. Jag tänkte att en gång är ingen gång, sedan blev två gånger tre. Det är inte normalt att bli utsatt för någon form av våld i sin relation, oavsett om man är osams och bråkar.