Dags för kvinnofrid i varje kommun

Det är på kommunal nivå både det största ansvaret och den största potentialen att skapa kvinnofrid och skydda barn från framtida våldsutsatthet och våldsutövande finns. Det är dags att jourrörelsen ses som den tunga välfärdsaktör vi är och att kvinnofridsarbetet prioriteras som en välfärdsfråga, skriver Zandra Kanakaris och Olga Persson.

Idag reser omkring 200 personer från SKR:s styrelse, kansli och medlemsjourer till det gigantiska feministiska mötet Nordiskt Forum i Malmö. Vårt största och viktigaste uppdrag sker vid sidan om internationella talare, mingel med feminister och Ted talks i Malmö Arena. Det sker i korridorerna i Malmömässan, i restaurangen och i bänkraderna i de hundratals programpunkterna. I skuggan av det storslagna stjärnspäckade programmet kommer vi att träffa några av de absolut viktigaste svenska namnen i det dagliga arbetet för ett jämställt samhälle fritt från våld. De har det lagstadgade ansvaret att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn och möjligheten att stoppa våldet innan det har hänt: tjänstemän och politiker från landets kommuner.

För största möjliga chans att nå fram i vimlet i och runt Malmö Arena och Malmömässan kommer vi bara säga det allra viktigaste: bygg bra före och kom ihåg att kvinnofrid är välfärd.

Makten att sjösätta våldsförebyggande verksamhet, till exempel i samarbete med den lokala tjejjouren eller ungdomsjouren, finns inom kommunerna. Det har vi sett i bland annat Sundbyberg, Jönköping och Malmö. Däremot saknas både kunskap och handlingskraft i frågan.  Det förebyggande och stödjande arbetet som jourerna bedriver utöver det skyddade boendet faller gång på gång mellan stolarna och förblir osynligt.

När vi för en tid sedan undersökte i vilken omfattning kommunerna arbetar för att förebygga våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor var resultatet häpnadsväckande. Inte ens tio procent anger att de förebygger våld i nära relationer genom insatser riktade till unga. Bland de 23 kommunerna som gör det handlar det framför allt om information och föreläsningar om våld. Många angav bidrag till kvinnojourens skyddade boende som sin främsta förebyggande insats.

Av de 226 svarande kommunerna angav endast tio stycken att det inom kommunen fanns förebyggande arbete som tar upp frågor som könsroller, sex, normer för maskulinitet, kärlek och känslor med unga. Detta trots att detta är väl känt som det mest effektiva sättet att förebygga våld. Forskning från Världsbanken och undersökningar från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor visar på en koppling mellan våldsutövande och stereotypa uppfattningar om kön. Forskning från Världshälsoorganisationen, WHO, visar i sin tur att det mest effektiva sättet att förhindra mäns och pojkars våld är genom förebyggande arbete som har ett genusperspektiv. Idag finns en enormt outnyttjad potential i skolan och andra verksamheter för unga när det gäller att förebygga killars och mäns våld och tjejer och kvinnors våldsutsatthet. Våra jourer står redo för att mot lämplig ersättning utbilda kommunen och bedriva ännu mer förebyggande arbete med ännu fler unga, men kan inte dra hela lasset själva. Makten och ansvaret är kommunens.

Hälften av kommunerna anser att bristen på resurser försvårar det våldsförebyggande arbetet. Var femte anger att de har för lite kunskaper i frågan.

Att det skulle saknas resurser är inte ett övertygande skäl. Vi hävdar, baserat på våra jourers berättelser och våra egna möten med lokalpolitiker, socialchefer och representanter från Sveriges Kommuner och Landsting, att det snarare saknas prioriteringar på ledningsnivå och politisk vilja och insikt. Att våldsförebyggande arbete innebär enorma besparingar inte bara i mänskligt lidande, utan också rent ekonomiskt torde inte vara en överraskning för någon.

Kvinnofrid är en välfärdsfråga, något som tyvärr verkar vara en nyhet för många. Kvinno- och tjejjourerna omhuldas från vänster till höger, men få ser dem som den seriösa välfärdsaktör de faktiskt är. Våra jourer står för den stora merparten av kommunernas kvinnofridsarbete. Vi önskar inget hellre än att vara en del i en fungerande stödkedja, där kommunen är en helt nödvändig aktör. Vi kan inte göra hela jobbet själva. Myndigheten IVO:s slutrapport över den nationella tillsynen och granskningen av kommuners, hälso- och sjukvårdens och kvinnojourers arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld visade att kvinnojourerna var snabba med att åtgärda brister och bra på att utveckla sin verksamhet, medan kommunerna släpar efter. IVO konstaterade att kommunerna brister i sitt lagstadgade ansvar att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn och att det finns stora variationer i kommunernas arbete vilket är en fara för rättssäkerheten.

Ett annat exempel finns i de öppna jämförelser av kommunernas stöd till brottsoffer utsatta för våld av närstående, som publicerades 11 juni 2014 av Socialstyrelsen. Där framkommer det att inte ens sex procent av kommunerna systematiskt följer upp det stöd de en gång gett till kvinnor och barn utsatta för våld. Det betyder att när socialtjänsten väl tagit beslut om en insats, har de ingen kännedom om vad som sedan händer med kvinnan och eventuella barn. Fick hon den hjälp hon behövde, var det anpassat efter hennes behov, gick hon tillbaka till förövaren, kunde hon hitta en ny och säker bostad fri från våld, är frågor som förblir obesvarade.

Här handlar det inte enbart om pengar utan om prioriteringar och politisk vilja. Det saknas ett helhetstänk och ett strukturerat arbete på kommunal nivå. Fortfarande krävs tydligen ett uppvaknande kring att det lagliga ansvaret för att stötta och skydda invånare som utsätts för våld av en närstående vilar på kommunen.

SKR kräver att:

• kvinnofrid blir ett eget budgetområde inom kommunerna, så att arbetet avsätts tillräckliga resurser, och behoven kan planera för och följas upp
• kommunen tar till sig och implementerar befintliga riktlinjer från Socialstyrelsen
• våld i nära relationer blir en obligatorisk del inom socionomutbildningen
• våldsförebyggande arbete med ett genusperspektiv inom kommunala verksamheter som möter barn och unga 
• varje kommun erbjuder långsiktig och förutsägbar finansiering till den lokala kvinno- och tjejjouren. 

Det är dags att visa på politisk vilja och ta det helhetsgrepp som krävs. Bygg bra före och kom ihåg att kvinnofrid = välfärd!

Zandra Kanakaris, ordförande Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR

Olga Persson, förbundssekreterare Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR

Publicerad i ETC Opinion 12 juni 2014