Ett av tio barn ser, hör och upplever pappas eller styvpappas våld mot mamma. Konsekvenserna av en uppväxt i våld kan bli ett livslångt trauma. Situationen för dessa barn måste förändras. Vi kräver reformer och lagändringar, skriver tio företrädare för projektet Se barnen, som står bakom en dokumentärfilm som visas på tv i kväll.

Idag lever 150 000 barn i Sverige i våld, enligt den nationella kartläggningen Brott i nära relationer av Brå, Brottsförebyggande rådet. Förövaren är nästan alltid barnets pappa eller mammans pojkvän.

Vi som skriver detta möter dessa barn. Vi ser hur de far illa och hur samhället sviker dem. Vi hör deras berättelser, ger dem stöd, skydd och behandling. Men, det räcker inte.

Under de senaste åren har det funnits en reformvilja som lett till stärkta riktlinjer och lagstiftning för att skydda barn, till exempel genom att ge utsatta barn rätt till brottskadeersättning. Men, det räcker inte.

Vi kräver därför att:

• Existerande lagar och förordningar måste följas.

I en tillsyn av Socialstyrelsen i över 80 kommuner framkom att ingen av dem levde upp till de skyldigheter de enligt lag har när det gäller barn som upplever våld i nära relationer.

Trots att polisen har anmälningsplikt till socialtjänsten rapporteras endast hälften av de barn som polisen kommer i kontakt med vid misstänkta våldsbrott i nära relationer. Och trots att socialtjänsten har skyldighet att göra uppföljningar tar de som arbetar inom socialtjänsten bara kontakt med hälften av de barn som polisen rapporterar till dem. Allt enligt den statliga Brottsskadelagsutredningen.

En av fyra kommuner kräver felaktigt båda vårdnadshavarnas godkännande för att bevilja insatser till barn som upplevt våld. Det sker trots att lagen ger möjlighet att bevilja insatser med endast ena förälderns godkännande. Resultatet är att alltför många barn inte får det stöd och den behandling som de har rätt till. Uppgifterna kommer från Unizons kvinnofridsbarometer där kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor undersöks. Unizon samlar över 130 kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.

Regeringen och landets kommuner måste se till att det finns kunskap och resurser så att alla berörda instanser kan leva upp till de skyldigheter som föreskrivs i lagar och förordningar.

• Utsatta barn måste få stöd och behandling.

Ett av tio barn ser, hör och upplever pappas eller styvpappas våld mot mamma, enligt en statlig utredning.

Att som barn uppleva våld i nära relationer är en påfrestning och kan skapa trauman. Barnen kan utveckla svår oro, nedstämdhet eller problematiskt beteende, symtom som blir till hinder i utveckling, inlärning och sociala kontakter. Inte sällan drabbas barnen av PTSD, post traumatic stress disorder, något som ofta drabbar människor som överlevt krig.

Utsatta barn måste så tidigt som möjligt fångas upp och möta en fungerande vård. Det råder inget tvivel om att utsatthet för våld i barndomen kan bidra till allvarliga sociala, fysiska och psykiska hälsorisker, både på kort och lång sikt.

Universitetskanslersämbetet konstaterar i en ny rapport att läget är mycket bekymmersamt när det gäller hur undervisningen i frågor om våld mot barn och mäns våld mot kvinnor bedrivs på till exempel lärar-, psykolog-, socionom- och läkarutbildningen.

Problematiken kring barn som upplever våld i nära relationer bör göras till en obligatorisk del av grundutbildningen för personer som möter barn och unga i sitt yrke.

• Barnets rättigheter måste stärkas. Det bör bli ett brott att inför ett barn utöva våld mot en närstående.

Om det som skett barnet utreds som ett separat brott påverkas inte rättsförfarandet av om den våldsutsatta vuxna parten vägrar att medverka vid brottsutredningen. Det innebär också att barnet får rätt till målsägandebiträde, ofta en advokat, som hjälper barnet, och att en normal skadeståndsprocess kan drivas.

Vi har samlats i projektet Se barnen och står bakom två dokumentärer av filmbolaget Film and Tell. My life my lesson visas i kväll, onsdag den 16 mars, på SVT2 22.15, och på fredag går systerfilmen Say Something upp på biografer landet över.

Tittarna får möta Felicia och Isabell vars uppväxt präglats av att deras mammor misshandlats av pappa respektive mammas pojkvän.

"Min historia är bara en av tusen, men om den kan stötta någon på vägen till ett liv utan rädsla och göra den vägen lite lättare än den var för mig – om så bara för en enda människa – då har det varit värt att vara med i den här filmen. Vi måste bygga ett fungerande system som stödjer och skyddar människor i vår situation. Jag hoppas att någon med större makt, högre upp i kedjan än jag själv – någon med en hög och klar röst – hör min historia och strider för den här frågan i de rum, dit jag inte har tillträde", skriver Isabell i ett brev på sajten sebarnen.org. Där går det att ta del av Felicias och Isabells och andra drabbade barns berättelser liksom att följa vårt arbete för att förändra situationen för barn som upplever våld i nära relationer.

 

Ingemar Persson, generalsekreterare, Gålöstiftelsen
Stefan Nilsson, direktor, Ersta diakoni
Olga Persson, generalsekreterare, Unizon
Elisabeth Dahlin, generalsekreterare, Rädda Barnen
Eva Larsson, generalsekreterare, Brottsofferjouren Sverige
Anna Norlén, rektor, Ericastiftelsen
Anders Wahlberg, ordförande, Sveriges psykologförbund
Johanna Öhman, kyrkoherde, Sofia församling
Hans Ulfvebrand, domprost, Stockholms domkyrkoförsamling
Oscar Hedin, producent, Film and Tell
Åsa Ekman, regissör, Film and Tell

Debattartikel i Sydsvenskan och i Dagens Samhälle 17 mars 2016