Höjda krav stärker stödet till våldsutsatta kvinnor
Replik på SKL:s debattartikel Höjda krav får inte knäcka kvinnojourerna.
Höjda krav får inte knäcka kvinnojourerna, är rubriken på en debattartikel publicerad 2 juli i Dagens Samhälle och skriven av Lennart Gabrielsson (FP), 1:e vice ordförande på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Gabrielsson menar att kvinnojourerna och kommunerna är oroade för framtiden, men går inte närmare in på vad han grundar sitt påstående om kvinnojourerna på. SKL representerar inte kvinnojourerna, men det gör Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR). Och vi är inte oroade.
SKR samlar över 110 idéburna stödverksamheter, varav drygt 70 är kvinnojourer. Vi menar att höjda krav kommer att förbättra stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn, förutsatt att riktlinjer utformas i dialog med oss som har rikstäckande kunskap om den verklighet kvinnojourerna möter.
I takt med att kvinnojoursrörelsen har synliggjort samhällsproblemet mäns våld mot kvinnor har beslutsfattare fått insikt om att samhället måste agera. Att kommunerna år 2007 gavs ett lagstadgat ansvar att erbjuda stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och barn är inget annat än en feministisk seger. Först nu, sex år efter lagändringen, sker den utveckling, som SKL beskriver som ett paradigmskifte.
Det beror främst på att regeringen år 2012 gav Socialstyrelsen ett antal uppdrag att utreda hur arbetet med våldsutsatta ser ut och kan förändras utifrån kommunernas utökade ansvar. Sakta blir roll- och ansvarsfördelningen tydligare. SKR är högst aktiva i denna utveckling och gör vårt bästa för att ligga steget före och säkerställa att riktlinjerna utgår från de stödsökandes behov. Vi arbetar ständigt med förberedelser för de ökade krav på tillgänglighet, dokumentation och uppföljning som vi tycker att vår målgrupp är värd.
Vi har fått bekräftat av politiker och tjänstemän på statlig och landstingsnivå att vi ligger steget före SKL och kommunerna. Det är framför allt nyvakna kommuner som är orsaken till den oro och förvirring som vi känner under den här övergångsperioden.
Många av kvinnojourernas största utmaningar beror på brist på lyhördhet och politisk vilja i kommunerna. Lennart Gabrielsson visar själv prov på okunskap när han slår sig för bröstet och påstår att de idéburna kvinnojourerna "utgör ett viktigt komplement till kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor”. På de flesta ställen i landet utför vi fortfarande samtliga av kommunens insatser för våldsutsatta kvinnor och deras barn, många gånger på direkt uppdrag av socialtjänsten. Vi är alltså fortfarande snarare det enda alternativet än den länk i en fungerande stödkedja vi hoppas bli.
Gabrielsson konstaterar att kvinnojourerna finansieras enligt en okonventionell modell där verksamhetsbidrag kombineras med dygnsersättning, eftersom jourerna också tar emot kvinnor som ”inte vill ha kontakt med socialtjänsten”. Också här visar han på brist på förståelse av kvinnojourernas verklighet. Dels är det en myt att en betydande del av kvinnorna som söker stöd inte ”vill” ha kontakt med socialtjänsten. De allra flesta som SKR:s kvinnojourer möter vill och behöver ha hjälp av socialtjänsten, en minoritet behöver inte.
Dels är det just utformningen av finansieringen snarare än storleken som är en stor källa till oro bland kvinnojourerna. Den modell som Gabrielsson nämner utan att problematisera ger dåliga förutsättningar för att kunna bedriva en långsiktig kvalitativ verksamhet. Dygnsersättningarna är otillräckliga och täcker inte kärnverksamheten. Och att som kvinno- eller tjejjour i värsta fall behöva konkurrera med idrottsklubbar om 10 000-30 000 kronor i årligt verksamhetsbidrag baserat på antal medlemmar är inget annat än ett hån mot våldsutsatta kvinnor och barn.
Det handlar alltså inte enbart om pengar utan om prioriteringar och politisk vilja. Vår erfarenhet är att kommunerna fortfarande inte till fullo har förstått att ansvaret för att stötta och skydda invånare som utsätts för våld av en närstående vilar på dem.
Konsekvenserna blir att barn som bor på kvinnojour kan gå månader utan möjlighet att gå i skolan. Kvinnor och barn blir kvar på jourboendet alldeles för länge eftersom de inte får stöd att hitta ett nytt hem. Få kommuner har ett förebyggande arbete mot våld. Kvinnojourerna drabbas av att kommunerna saknar ansvarskänsla, handlingsplaner och rutiner för att tillgodose de mest basala rättigheterna för de som drabbats av våld.
Kommunernas långsamma uppvaknande och brist på lyhördhet oroar oss mer än ökade krav på vårt och kommunernas arbete. Vi anser att det är i kommunerna bilden är långt från verkligheten, snarare än, som Gabrielsson påstår, på statlig nivå. Det är glädjande att se det engagemang mot mäns våld mot kvinnor som genomsyrar Lennart Gabrielssons och SKL:s debattartikel. Nu hoppas vi se en liknande uppmaning till handling, riktad mot de egna medlemmarna. Ska kvaliteten höjas på kommunernas arbete mot mäns våld krävs ett ordentligt ledarskap från SKL!
Publicerad i Dagens Samhälle 4 juli 2013. Replik på SKL:s debattartikel Höjda krav får inte knäcka kvinnojourerna.