Kommunerna sviker våldsutsatta kvinnor och barn

Kommunerna har haft över sex år på sig att finna en lösning på boendeproblemet för att ge skydd till våldsutsatta, men deras agerande har varit total passivitet.

Trots skärpt ansvar efter 2007 har få kommuner varken sett till att det finns välfungerande boendeavtal med kvinnojourer, utslussningslägenheter eller förturssystem till hyresrätter för våldsutsatta.

De negativa konsekvenserna är flera, men ytterst handlar det om att kvinnojourerna inte kan ta emot alla stödsökande på grund av platsbrist. Kommunerna skickar därför våldsutsatta kvinnor och deras barn till hotellhem och vandrarhem. En mamma och hennes barn kan där dela toalett, TV-rum och kök med missbrukare, gästarbetare och hemlösa eller bo på camping bland gladlynta semesterfirare. Dessa är inte lämpliga miljöer för en kvinna med hennes barn som är i kris.

En kommun som placerar en kvinna och barn som är hotade till livet på hotellhem eller vandrarhem kan inte kvalificeras för att ha tagit sitt ansvar att skydda de utsatta.

Blivit en flaskhals

Orsaken till att kommuner skickar våldsutsatta till hotellhem och vandrarhem beror alltså ofta på att kvinnojourerna redan är fullbelagda.

Denna flaskhals har uppstått i takt med utförsäljning av allmännyttan och ökade hyror. Kvinnor och barn som bor i skyddat boende har sällan råd att flytta till eget boende efter att de har sökt skydd från våld. Resultatet är att de stannar allt längre tid på boendet i väntan på ett nytt hem och i värsta fall kan de tvingas att gå tillbaka till förövaren.

De flesta kommuner saknar förturssystem till hyresrätter för den som behöver bo ifrån sin våldförande partner. I Stockholms län är det färre än två av fem kommuner som kan erbjuda förtur. De kommuner som däremot har förtursystem ställer ofta orimliga krav på att personen måste vara folkbokförd i kommunen för att den ska få tillgång till deras lägenheter. Kommuner beaktar sällan att många våldsutsatta söker sig bort från kommunen de har bott i för att hotbilden är som störst där.

Gömmer sig i statistiken

En siffra som gömmer sig i statistiken över antalet personer som kvinnojourerna tvingas neka plats är det krav som flera kommuner ställer om att konstant ha platser lediga för just deras kommun, oavsett behov. Kommun A kan ha ett avtal med en kvinnojour där till exempel två platser av totalt fyra stycken alltid finns till deras förfogande. Om kommun B vill placera tre kvinnor hos jouren, måste kvinnojouren säga nej till en person eftersom två platser är reserverade till kommun A. Två kvinnor får skydd, två sängar står tomma och en kvinna slussas runt i systemet med en oklar utgång.

Faktumet att tomma sängar står till förfogande för en viss kommun och att kvinnor tvingas stanna allt längre tid på kvinnojourerna på grund av bostadsbrist visar att det är svårt att säga om fler kvinnor än tidigare är i behov av skydd. Men det vittnar om att färre kvinnor än tidigare faktiskt får den hjälp de behöver.

För att lösa detta problem uppmanar vi Sveriges kommuner att:

• Gör om avtalen med kvinnojourer som kräver platsreservation för den egna kommunen där beaktning tas till antalet platser på skyddat boende inom hela länet.

• Lex Sarah-anmäl den egna kommunen vid placering i hotellhem och vandrarhem av våldsutsatta.

• Inrätta förturssystem till hyresrätter för våldsutsatta i samtliga kommuner med kommunal bostadsförmedling med rimliga kriterier.

• Upprätta kontrakt mellan framför allt de kommuner som saknar allmännytta och privata bostadsbolag inklusive förturssystem till förmån för våldsutsatta.

• Inrätta samarbeten mellan kommuner för byteslägenheter.

• Ge resurser till kvinnojourerna för att tillhandahålla utslussningslägenheter.

Carina Ohlsson, ordförande SKR

Lotta Sonemalm, förbundssekreterare SKR