Mer behöver göras för att stötta våldsutsatta kvinnor

Kommunerna kan göra mycket för att förbättra situationen för våldsutsatta kvinnor och barn utan statliga beslut eller stöd. Till exempel när det gäller att underlätta för dem att få bostad efter tiden på kvinnojouren, replikerar Carina Ohlsson och Lotta Sonemalm.

Kvinnojourerna jämställs med företag, skriver Lennart Gabrielsson, 1:e vice ordförande (FP) i SKL i sin replik i Dagens Samhälle den 5 juli. Till skillnad från sitt första debattinlägg gör sig Gabrielsson inte till talesperson för kvinnojourerna, men han är orolig å våra vägnar. Det uppskattar vi och ser fram emot dialog där vi kan dela med oss av vår spetskompetens. Gabrielsson menar att kvinnojourerna ”skall upphandlas i konkurrens" och att han inte känner "samma tilltro till erfarenheten av att som förening lägga anbud".

Vi har aldrig uttryck att vi känner tilltro till att vi ska lägga anbud utan är snarare skeptiska på grund av tidigare erfarenheter. För några år sedan var vi med om en misslyckad upphandling i en kommun i östra Sverige. Kommunen gav avtalet till en privat aktör med motiveringen att den kunde ta emot alla. Resultaten blev att barn fick bo tillsammans med personer i missbruk. Kvinnojouren lämnade inget anbud eftersom underlaget var rent felaktigt. Efter ett år insåg kommunen sitt misstag och valde att återigen förlita sig på den idéburna kvinnojouren. Det som gick snett var att kommunen trodde att stödet till våldsutsatta kvinnor och barn skulle upphandlas. Men än finns inget sådant beslut.

Precis som vi är Gabrielsson tveksam till upphandling. Det verkar alltså som att det nu finns en samstämmighet över blockgränserna mot att upphandla skydd och stöd för våldsutsatta.

Upphandling förutsätter dessutom att det finns flera aktörer. Det finns självklart plats för fler, men våldsutsatta kvinnor och barn är inte en guldko. Den privata aktör som funderar på att ge sig in i vårt fält och gör lite research upptäcker snart att det inte är en så lukrativ bransch. Här finns inga pengar att tjäna. Vi sliter med verksamheten med oanständigt låga och kortsiktiga bidrag från kommunen. Kommande upphandlingar är inte vår största oro. Vi har en bra dialog med Socialstyrelsen om de förändringar myndigheten utreder. Vi sitter med i ett flertal av dess remissgrupper och bidrar således till att vårt perspektiv och kunskap finns med.

Om ett upphandlingsscenario uppstår kommer vi även att verka för att kommunerna har bra underlag till anbudsförfrågningar. Ytterst är det dock SKL och Socialstyrelsen som måste garantera detta.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm underströk så sent som under Almedalsveckan vikten av kvinnojourernas kunskapsbidrag till de förändringar som ses över gällande skydd och stöd av våldsutsatta. Under ett seminarium lät hon meddela att ”när sedan nästa steg ska tas och myndigheter vaknar till liv uppstår naturligtvis konvulsioner i systemet. Det är främmande att ni [kvinnojourerna] skulle bli osynliggjorda i den här processen. Vi måste tillsammans komma fram till hur vi på bästa sätt ska samordna arbetet framåt".

Det som oroar oss är att Gabrielsson ingenstans bemöter det som vi i vår replik tog upp som den största källan till oro i kvinnojourernas arbete, nämligen kommunernas egna brister.

Kommunerna kan göra mycket för att förbättra situationen för våldsutsatta kvinnor och barn utan statliga beslut eller stöd. Till exempel när det gäller att underlätta för våldsutsatta att få bostad efter tiden på kvinnojouren. Gabrielsson tar visserligen upp bostadsbristen som en källa till oro. Men gör oss inte tryggare genom att blanda ihop begreppen skyddat boende och bostad, och prata om skyddade boende som de "bostäder" kvinnorna är hänvisade till. Men att det skyddade boendet ses som en bostad snarare än en tillfällig fristad från våldet i ett akut läge är ett av våra största problem i dag. Kvinnojourer är fullbelagda eftersom bostadsbristen i kommunerna gör att kvinnor och barn inte kan flytta därifrån. Här gör inte kommunerna tillräckligt. Det handlar inte om resurser utom om enkla åtgärder och prioriteringar.

Efter Gabrielssons två debattinlägg vill vi särskilt understryka vikten av att vara påläst och skaffa sig en uppdaterad bild av händelseutvecklingen. Vi vill därför bjuda in Lennart Gabrielsson till ett möte där vi delar med oss av vår kunskap.

Carina Ohlsson, förbundsordförande Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR
Lotta Sonemalm, förbundssekreterare Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR

Publicerad på www.dagenssamhalle.se 9 augusti 2013.