När kön osynliggörs riskeras hela jämställdhetsarbetet

Trenden att införa könsneutrala formuleringar som ”person”, ”medborgare” etcetera i olika styrdokument står i direkt strid med jämställdhetsarbetet. Statistik, budgetar och måldokument finns inte till för att medborgare ska känna sig inkluderade i texten, utan för att styra samhället mot en önskad utveckling, skriver åtta jämställdhetsexperter.

Regeringen har utsett Lena Ag till generaldirektör för den nya jämställdhetsmyndigheten som öppnar den 1 januari 2018. Myndigheten kommer ha i uppdrag att samordna, följa upp och analysera jämställdhetsarbetet nationellt, regionalt och lokalt. Inför att myndigheten slår upp portarna vill vi, aktivister från kvinnorörelsen och fristående jämställdhetsexperter, uppmärksamma regeringen och den nya ledningen på en utveckling som skett under senare år som handlar om att kön osynliggörs i mål, strategier, budgetar och andra styrande dokument i offentlig verksamhet. Jämställdhetsintegrering som strategi är en förutsättning för att den nya myndigheten ska kunna bedriva ett effektivt arbete för att nå målet om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jämställdhetsintegrering innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i alla processer, verksamheter och beslut. Utöver den svenska propositionen från 1994 ”Delad makt – delat ansvar” slås strategin fast i Handlingsplanen och deklarationen från FN:s internationella kvinnokonferens i Peking året därpå.

Poängen med jämställdhetsintegrering är att synliggöra hur politiska beslut, verksamheter och samhällsutvecklingen i stort påverkar kvinnor respektive män på olika sätt. Till exempel har jämställdhetsintegrering hjälpt oss att upptäcka hur till synes neutrala satsningar inom sjukvård, skola, barnomsorg och idrott i praktiken har tillgodosett pojkars och mäns behov. Inte för att det har funnits en vilja att missgynna kvinnor och flickor, utan på grund av en blindhet för kön.

Allt sedan jämställdhetsintegrering introducerades har kvinnorörelsen, jämställdhetsexperter och framsynta politiker arbetat för att få till stånd en nationell jämställdhetsmyndighet. Behovet har varit särskilt stort sedan Jämställdhetsombudsmannen lades ner år 2009. Under åren har fyra statliga utredningar pekat på behovet av en institution som med jämställdhetsintegrering som strategi kan verkställa, samordna och följa upp jämställdhetspolitiken. Därför var glädjen stor när regeringen hösten 2015 meddelade att en jämställdhetsmyndighet ska inrättas. Äntligen skulle Sverige få bättre förutsättningar att ta tillvara och skala upp de jämställdhetsinsatser som görs nationellt, regionalt och lokalt.

Men för att jämställdhetsmyndigheten ska kunna bli verkningsfull krävs att dess uppdrag och ledning håller fast vid jämställdhetsintegrering och tydligt fokuserar på jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta kan låta självklart, men tyvärr finns tecken som pekar i motsatt riktning.

Det tydligaste exemplet på denna utveckling är ett välment och i sig viktigt arbete för att synliggöra trans- och queerpersoners situation som i vissa fall har lett till att skrivningar om kvinnor, män, flickor och pojkar har tagits bort. Vi stöter ofta på exempel där myndigheter, regioner och kommuner, i syfte att inkludera personer som varken definierar sig som kvinnor eller män, har återgått till att använda könsblinda formuleringar som ”personer”, ”invånare” eller ”medborgare”, trots att detta står direkt i strid med strategin.

Att se hur olika grupper av kvinnor och män drabbas av förtryck och diskriminering är en självklar princip för jämställdhetsarbetet. Till exempel är utomeuropeiskt födda kvinnor särskilt drabbade av ojämställdhet i arbetslivet och kvinnor med funktionsnedsättning särskilt utsatta för mäns våld mot kvinnor. Men en förutsättning för att kunna se hur olika maktordningar samverkar är att behålla kön som ett bärande perspektiv. Ett könsneutralt jämställdhetsarbete är inte ett jämställdhetsarbete.

Utvecklingen är oroande. Särskilt allvarligt är att trenden återfinns hos Sveriges nationella sekretariat för genusforskning vars uppdrag är att stödja andra myndigheters och lärosätens arbete med jämställdhetsintegrering. I en nyutgiven handledning uppmanar sekretariatet till att osynliggöra kön. De menar att formuleringar om kvinnor, män, flickor och pojkar i mål, budgetar och andra strategidokument enkelt kan ersättas med begreppet ”oavsett kön”. Men alla som har arbetat med jämställdhet vet att det enda sättet att säkerställa att resurser fördelas lika mellan kvinnor, män, flickor och pojkar och leder till ökad jämställdhet är att besluta om just detta och inget annat. Om vi inte talar om kön och har mätbara mål som kan följas upp kan vi till exempel aldrig adressera löneskillnaderna mellan kvinnor och män eller införa satsningar för att komma åt fallande skolresultat bland pojkar.

Genussekretariatets argumentation visar på en bristande förståelse och respekt för förvaltningspolitiken. Mål, budgetar och strategidokument finns inte i första hand till för att medborgare ska känna sig inkluderade i texten, utan för att styra verksamheten och samhället mot en önskad utveckling. Könsneutrala formuleringar är inte heller en effektiv metod för att komma åt diskrimineringen av trans- och queerpersoner. Vad som krävs är precis som inom alla politikområden, tydliga målsättningar och riktade insatser. För att komma åt exempelvis ohälsan inom gruppen transpersoner krävs en riktad satsning för just denna grupp. Detta är viktiga lärdomar efter århundraden av kvinnokamp.

Vi, aktivister från kvinnorörelsen och fristående jämställdhetsexperter tänker inte tillåta att klockan vrids tillbaka. I många år har vi arbetat för att synliggöra kvinnors och mäns villkor i statistik, överenskommelser och politiska program från höger till vänster. Vi uppmanar jämställdhetsminister Åsa Regnér och den nya jämställdhetsmyndighetens generaldirektör Lena Ag att tydligt visa att jämställdhetsintegrering med de förutsättningar som strategin kräver, fortsatt ska gälla och vara utgångspunkten för myndighetens arbete. Regnér måste också i styrningen av existerande myndigheter tydligt markera att uppdraget om jämställdhetsintegrering gäller och att avsteg inte tolereras. Bara om dessa frågetecken rätas ut kan jämställdhetsmyndigheten göra sitt jobb och Sverige fortsätta arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Clara Berglund, generalsekreterare Sveriges Kvinnolobby
Claes Borgström, advokat, Jämställdhets­ombudsman 2000–2007
Meri Helena Forsberg, ordförande Riksförbundet Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor
Yvonne Hirdman, professor emerita och författare
Jesper Jansson, jämställdhetsexpert
Katarina Olsson, jämställdhetstrateg Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsfövaltning
Olga Persson, generalsekreterare Unizon
Tomas Wetterberg, jämställdhetsexpert,  tidigare ordförande för Män för Jämställdhet

Debattartikel i Dagens Nyheter 11 november 2017