Nyansera debatten om våldtäkt, tack
I helgen anmälde en ung kvinna en gruppvåldtäkt i Sundbyberg. Polischefen Göran Lindbergs utnyttjande av unga tjejer uppmärksammas i en ny dokumentär. Stureplansmålet tas upp i SVT i kväll. Dokument inifråns ”En riktig våldtäkt” väckte avsky i våras, liksom sommarens överfallsvåldtäkter, den av medier kallade ”våldtäktsvågen”.
Våldtäkt är ett ständigt aktuellt ämne, vilket inte är konstigt då vi har runt 6000 anmälda våldtäkter varje år. Sverige upplever en våldtäktsvåg varje dag året runt. Men i våldtäktsrapporteringen i medierna syns inga sammanhang och ingen analys. Medierna behandlar varje fall som en isolerad händelse skild från resten av samhället och går sällan djupare än nidbilderna av offer och förövare.
Våldtäktsförövare om några möts av stark avsky bland läsarna. ”Hur fan är de här killarna funtade? Inför livstid el kanske dödsstraff för gruppvåldtäkt!” skriver någon på Twitter efter gruppvåldtäkten i Sundbyberg. Men när förövarna blir kända, kanske till och med är någons kollega eller son och det visar sig att ord står mot ord är det inte lika självklart längre. Då vill man förstå och hitta luckor i tjejens historia. Det sker varje gång och är bland annat ett resultat av mediernas svartvita rapportering. Verkligheten stämmer inte med nidbilderna.
”Är du som kvinna orolig när du är ute när det är mörkt?” frågade Studio Ett, Sveriges Radios aktualitetsmagasin för fördjupande journalistik på sin Facebook-sida inför måndagens inslag om gruppvåldtäkten i Sundbyberg. ”Jag känner mig verkligen otrygg, det kommer att ta lång tid innan jag kommer kunna gå här efter att det blivit mörkt utan att tänka på det”, säger en ung Sundbybergskvinna i Expressen.
Vad är Studio Ett och Expressen ute efter när de ställer sina frågor? Mer än att reproducera bilden av att tjejer och kvinnor inte borde vistas utomhus utan (manligt) sällskap? Den tjej som inte är rädd och försiktig ute lär sig snart av ovanstående rapportering och omgivningens välmenande oro att vara det. Man vill ju inte riskera att ”skylla sig själv” om något mot förmodan skulle hända.
Det är viktigt att ta människors rädsla på allvar. Men problemet är att rädslan för att bli överfallen och våldtagen framför allt frodas i medierna. De tjejer och kvinnor som hör av sig till SKR:s kvinnojourer och tjejjourer har tusen frågor och funderingar om sexuella övergrepp och våldtäkt, men av en helt annan karaktär. Det handlar om var gränsen går.
”Det händer att jag vaknar av att han har påbörjat samlag med mig medan jag sover. Jag har försökt förklara för honom att jag inte vill ha sex när jag säger nej eller sover. Han ursäktar sig med att jag ju alltid varit lite svår att få i gång och att han inte menar nåt illa”, skriver en kvinna till SKR:s mejljour.
”Efter att jag sagt nej ytterligare 20 gånger sa jag ett falskt okej. Det var något av det värsta jag gjort. Han tryckte ner mitt huvud så jag höll på att kräkas. Direkt efter han kommit i min mun ville han ha sex”, skriver en 14-årig flicka till en tjejjour.
Så ser verkligheten ut. Nu räcker det med slentrianmässig rapportering om våldtäkt! Den som vill göra intressant och betydelsefull journalistik bör i stället gräva djupare i de verkliga problemen och orsakerna. Varför leder så få anmälningar till åtal och fällande dom? Varför prioriteras inte sexualbrott mer av polisen och övriga rättskedjan? Vilken roll spelar vår gemensamma syn på tjejers och killars sexualitet och handlingsutrymme i att män och killar utgör 98 procent av våldtäktsförövarna?
Carina Ohlsson, ordförande SKR
Olga Persson, förbundssekreterare SKR
Publicerad i Aftonbladet 16 januari 2013