Strippor och våld – två sidor av samma mynt

En grupp AIK-supportrar hyrde i helgen en buss för att åka på bortamatch i Borås. Med på resan fanns en kvinna som hyrts in för att strippa. Inte särskilt förvånande med tanke på att ­fotbollens supporterkultur bygger på ett extremt manlighets­ideal vars sexism tar sig många uttryck.

En riktig supporter är någon som med råge lever upp till normerna för maskulinitet. Han eller hon är lojal, modig och ­passionerad. Baksidan av samma mynt är våldsromantiserande, sexism, rasism, homofobi och förakt för svaghet. I förlängningen drabbar de destruktiva ­sidorna av detta ideal andra män, kvinnor och barn i form av våld, hot och kränkningar. Därför har fotbollen en nyckelroll i att förebygga samhällsproblemet mäns våld.

Anmärkningsvärt i fallet med strippan på bussen är att Daniel Wilhelmsson, pressansvarig och fram till alldeles nyligen ord­förande för AIK Fotbolls supporterklubb Black Army, ­säger till Nyheter 24 att initiativet verkar ”skönt och trevligt” och att det hade varit lika okej på en officiell Black Army-buss. Hans uttalande ” något måste man ha att roa sig med” säger mycket om Black Armys officiella kvinnosyn och går stick i stäv med alla eventuella ambitioner att bredda ­supporterbasen och motverka sexism.

De många representanter från fotbolls- och supporterklubbar som SKR har träffat har alla hävdat att de inget hellre vill än att arbeta för en positiv ­supporterkultur fri från våld. Men den som inte ser kopplingen mellan mäns våld på och ­utanför arenan och våldtäktsramsor, inhyrda strippor och sexuella trakasserier av kvinnliga poliser är inte trovärdig. Nationella samordnaren Björn Eriksson lyfter sambandet i sin nyligen publicerade utredning: ”Vi måste våga se den koppling som finns mellan den negativa delen av fotbolls- och ishockeykulturen som till exempel sexistiskt, rasistiskt och ­homofobiskt språkbruk och de våldsbrott och ordningsstörningar som begås av ett fåtal individer.”

För ett år sedan skrev flera Hammarbysupportrar en debattartikel i Aftonbladet där de krävde att få slippa sånger om att ”vi ska våldta era horor, vi ska knulla era kor” på läktarna. Artikelförfattarna blev utan stöd från officiellt håll och möttes av fördömanden, bland annat direkta hot, från andra supportrar.

”Grabbigheten är både en outtalad grundförutsättning och en lockelse för många” sa Victor Capel, ordförande i Svenska Fotbollssupporterunionen, på SKR:s seminarium om supporterkultur i Almedalen i somras. Jakob Uddeholt, supporterombudsman på Hammarby Fotboll, menade att ”man tar manligheten för given och tycker inte att det hör till supporterkulturen att diskutera den”. I sammanhanget får Capel och Uddeholt anses modiga som öppnar upp för samtal om det onämnbara. Bland andra supportrar SKR mött har det visat sig mycket svårt. Så länge manlighetsidealet är så pass heligt kan man inte på allvar bedriva ett arbete mot våld.

Fotbollen kan aldrig vara den isolerade manliga fristad en del av supportrarna vill att den ska vara. De normer som man ­förstärker existerar inte i ett ­vakuum utan bär betydande skuld i mäns våld i övriga ­samhället, mot kvinnor, män och barn. SKR samlar över 100 ­kvinnojourer, tjejjourer och andra idéburna stödverksamheter som möter ­offer för mäns våld.

Fotbolls- och supporterklubbarna möter nuvarande och framtida utövare av mäns våld. Här finns potential att stoppa våldet innan det har hänt. Men då måste supporterklubbarna jobba med oss och inte emot oss.

Carina Ohlsson, ordförande SKR

Lotta Sonemalm, förbundssekreterare SKR

Publicerad på Aftonbladet Debatt 4 april 2013.