Visionslösa förslag mot mäns våld

Det är glädjande att kvinnojourernas behov av långsiktig och stabil finansiering uppmärksammas allt mer, likt i Jonna Simas ledare Kvinnojourerna måste få pengar (Aftonbladet 5 augusti 2013).

Kvalitet kostar och det är svårt att bedriva en långsiktig verksamhet med akutstyrda och projektbaserade bidrag.

Medan vi uppskattar Simas understrykning av behovet av stabilt stöd är vi förvånade att man från höger till vänster tycks sakna ett helhetsperspektiv på mäns våld och förslag som står i proportion till problemets allvar. Reinfeldts jultal 2011 är ett exempel, Vänsterpartiets utspel 6 augusti 2013 ett annat. Ökat stöd innebär i sig inte de stora kliv framåt som behövs i arbetet mot mäns våld mot kvinnor, män och barn. Även om det är enormt välbehövligt och gör skillnad för kvinnor och barn i behov av akut stöd och skydd.

Våra övriga medlemmar; tjejjourer, ungdomsjourer och jourer specialiserade på sexuellt våld, nämns sällan när det talas om ökade bidrag, trots att deras ekonomiska behov är samma som kvinnojourernas. Det förebyggande arbete och den stödverksamhet med låg tröskel dessa jourer bedriver är lika viktigt i arbetet mot mäns våld som kvinnojourernas verksamhet. 

Den som vill föreslå åtgärder för verklig förändring måste dyka ned i problematiken snäppet djupare än ”ökade bidrag” för att inte utspelet ska framstå som ett sätt att plocka poäng. Våld mot kvinnor är inte en isolerad fråga utan ett samhällsproblem som berör bland annat arbetsmarknaden, skolan, rättsväsendet, bostadspolitiken och sjukvården.

Den största stoppklossen i arbetet mot mäns våld är avsaknaden av politisk vilja och ledarskap inom stat, landsting och kommun. Vår erfarenhet är att framför allt kommunerna fortfarande inte till fullo har förstått att ansvaret för att stötta och skydda invånare som utsätts för våld av en närstående vilar på dem.

Tyvärr är det svårare att skapa snygga rubriker kring dessa akuta utmaningar.

”När staten sviker tvingas ideella krafter täcka upp” skriver Sima. Det är en utbredd missuppfattning att kvinnojourerna utgör ett komplement till befintlig offentlig verksamhet. Snarare utför vi på de flesta ställen i landet fortfarande samtliga av kommunens insatser för våldsutsatta kvinnor och deras barn, många gånger på direkt uppdrag av socialtjänsten. Vi är alltså, över trettio år efter att de första kvinnojourerna startade, ofta det enda alternativet istället för en länk i en fungerande stödkedja. Utan de övriga länkarna kan kvinnojourerna inte göra mycket för att rädda liv.

Under sommaren blir det extra tydligt var bristerna finns. SKR:s kvinnojourer håller öppet som vanligt och arbetet skulle flyta på bra med hjälp av ideella krafter, om inte kvinnofridsarbetet stod still i många kommuner över sommaren. Att socialtjänstens stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor ofta fallerar när enskilda handläggare tar semester är ett tecken på frågans låga prioritet inom kommunerna.

Kvinnojourerna och tjejjourerna utför ett livsviktigt arbete som det är dags att fler samhällsinstanser delar på. Stödet till våldsutsatta kvinnor och barn måste bli en del av den generella välfärden. Ansvariga ministrar och ledare inom myndigheter och kommuner kan inte rulla tummarna i ett år till i väntan på nationella samordnaren Carin Götblads förslag på hur vi ska komma dit. Nu vill vi se lösningar och åtgärder som är lyhörda inför de drabbade kvinnornas verklighet, baserade på jourernas erfarenheter och som står i proportion till problemets allvar!

Carina Ohlsson, Ordförande, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR

Zandra Kanakaris, Vice ordförande, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR

Läs Jonna Simas ledare Kvinnojourerna måste få pengar (Aftonbladet 5 augusti 2013)