Kvinnofridsbarometern 2019
I Kvinnofridsbarometern 2019 undersöker Unizon för tredje gången kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor. Undersökningen görs vartannat år.
Kvinnofridsbarometern 2019 visar att kvinnofridsarbetet i många av landets kommuner fortfarande inte är prioriterat eller strukturerat
I varenda kommun, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder, finns det män som hotar, misshandlar, våldtar och kränker kvinnor. I varenda kommun finns barn som tvingas uppleva pappas eller styvpappas våld mot mamma. Barn som upplever våld beräknas vara fler än 200 000 i Sverige. Under 2018 hade Unizons över 140 jourer 108 000 kontakttillfällen, främst med kvinnor och barn.
På kvinnojourernas skyddade boenden bodde över 1 100 kvinnor och 1 185 barn.
I Kvinnofridsbarometern 2019 undersöker Unizon för tredje gången kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Kommunerna får själva svara på hur de resursätter och prioriterar arbetet. Resultatet är nedslående. Kommunernas arbete blir totalt sett inte bättre, förändringen går alldeles för långsamt. Detta trots att mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem och att det är 12 år sedan Socialtjänstlagen skärptes för kvinnors och barns rätt till stöd och skydd.
Unizons Kvinnofridsbarometer 2019 visar att kvinnofridsarbetet i många av landets kommuner fortfarande inte är prioriterat eller strukturerat. Arbetet brister både i skydd- och stödinsatser för kvinnor och barn och i arbetet med att få förövare att sluta utöva våld och hållas ansvariga för våldet. Regering och riksdag har beslutat om en omfattande nationell strategi för att mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Trots detta genomsyrar inte de nationella målen kommunernas prioriteringar. Nationella mål, riktlinjer och föreskrifter är avgörande för att det praktiska, vardagliga arbetet ska finnas, men det måste implementeras.
Här kan du se kommunernas enskilda svar.
Kvinnofridsbarometern 2019 kan laddas ner längre ner på sidan.
Kommuner i toppen
1. Trollhättans stad Västra Götalands län
2. Sigtuna kommun Stockholms län
3. Solna stad Stockholms län
4. Karlstads kommun Värmlands län
5. Göteborgs stad Västra Götalands län
6. Jönköpings kommun Jönköpings län
7. Nyköpings kommun Södermanlands län
8. Uppsala kommun Uppsala län
9. Hörby kommun Skåne län
10. Lunds kommun Skåne län
Kommuner i botten
167. Höganäs kommun Skåne län
168. Malå kommun Västerbottens län
169. Stenungsunds kommun Västra Götalands län
170. Tanums kommun Västra Götalands län
171. Gnosjö kommun Jönköpings län
172. Hultsfreds kommun Kalmar län
173. Nordmalings kommun Västerbottens län
174. Tranås kommun Jönköpings län
175. Älvkarleby kommun Uppsala län
176. Vansbro kommun Dalarnas län
Sammanfattning
Kvinnofridsarbete fortsatt utan mål och struktur
Kommunerna ska arbeta systematiskt mot mäns våld men enbart fyra av tio kommuner uppger att de har mätbara mål för arbetet. Färre än hälften av kommunerna har kartlagt förekomsten av våld och behovet av stöd och skydd i kommunen. I Kvinnofridsbarometern 2015 hade sex av tio kartlagt eller analyserat förekomsten av våld. Att kartlägga våldet är grundläggande för att kunna ge stöd och skydd till kvinnor och barn och för att kunna arbeta förebyggande mot mäns våld. Hälften av kommunerna har inte utvärderat arbetet de senaste två åren och fyra av tio har inte avsatt särskilda medel för arbetet med kvinnofrid.
Svagt mandat och brist på fördjupad kunskap
Nära hälften av alla kommuner svarar att de har kvinnofridsteam. Nära sex av tio uppger att de har en kvinnofridssamordnare som i första hand arbetar övergripande, antingen tillsvidareanställd eller projektanställd. Det pekar på en viss förbättring jämfört med tidigare år. Samtidigt uppger drygt var tionde kommun att de varken har kvinnofridsteam, kvinnofridssamordnare eller kvinnofridshandläggare. Positivt är att drygt åtta av tio kommuner säkerställer att alla medarbetare inom socialtjänsten har grundläggande kunskap om mäns våld mot kvinnor/våld i nära relation. 2015 säkerställde sju av tio kommuner detta. När det gäller handläggare som utreder behov hos våldsutsatta kvinnor och barn uppger nära var tredje kommun att alla handläggare har gått fördjupande utbildningar inom området. I sju kommuner har inga handläggare
gått fördjupande utbildning, och i drygt sex av tio kommuner har vissa men inte alla handläggare gått grundläggande eller fördjupande utbildning. I och med regeringens beslut att göra mäns våld mot kvinnor till en obligatorisk del i grundutbildningen för bland annat socionomer hoppas vi att denna siffra i nästa kvinnofridsbarometer ökat till 100 procent.
Bostad
Endast drygt sex av tio kommuner ger våldsutsatta kvinnor stöd i att få tillgång till permanent bostad enligt rutin. Det märks på kvinnojourerna, som är fulla med kvinnor och barn som är redo att flytta vidare men blir kvar allt längre på jouren på grund av bostadsbristen och bristen på stöd. Det gör i sin tur att jourerna tvingas neka nya kvinnor och barn som söker skydd. 2014 bodde kvinnor på Unizons kvinnojourers skyddade boenden i snitt 50 dygn, 2018 bodde kvinnor i snitt 66 dygn. Kommunen är ansvarig att underlätta för
kvinnor och barn som utsatts för våld att få en ny bostad, enligt Socialtjänstlagen.
Barns grundläggande rättigheter tillgodoses inte
Sex procent av kommunerna uppger att de saknar kompetens eller verksamhet som kan garantera stöd och skydd för barn som upplevt våld. Även om det är en lägre andel än i förra barometern så är det anmärkningsvärt, då barns ställning som brottsoffer och rätt till stöd, när de hört eller sett pappas våld mot mamma eller blivit direkt utsatta för våld av en förälder, är lagstadgat. Det är mycket oroande att barn inte tillgodoses grundläggande rättigheter till stöd och skydd.
Fler kommuner godkänner insatser för barn utan förövarens godkännande
Drygt åtta av tio beviljar insatser till barn under 18 år även om inte båda vårdnadshavarna godkänner. Lagen har ändrats så att detta numera är möjligt, och här tycks en viss förbättring ha skett över tid. 2017 beviljade tre av fyra kommuner insatser med en vårdnadshavares godkännande.
Skolgång
Tre av fyra kommuner saknar rutiner för att säkra skolgång för barn i skyddat boende, en anmärkningsvärd siffra då det råder skolplikt. Att gå i skolan är en av de enskilt viktigaste faktorerna för att ett barn som tvingats fly sitt hem och bo i skyddat boende ska rehabiliteras och må bättre.
Förebyggande arbete och beteendeförändrande insatser för förövaren
Lite drygt hälften av kommunerna har under de två senaste åren genomfört regelbundna aktiviteter i syfte att förändra attityder till våld och genus. En dryg fjärdedel av kommunerna gör inga insatser alls för att motivera förövare till beteendeförändring.
Fler har särskild kompetens – men långt ifrån alla
Fler kommuner har särskild kompetens eller verksamhet som garanterar att speciellt sårbara grupper kan få rätt stöd jämfört med tidigare. Dock saknar många kommuner särskild kompetens eller verksamhet för flera grupper. LHBTQ-personer, kvinnor utan permanent uppehållstillstånd och kvinnor med funktionsnedsättning är de grupper som har sämst förutsättningar att få stöd i kommunerna.
Jourer värderas högt – men långsiktiga överenskommelser saknas
Nära sex av tio kommuner uppger att de har en överenskommelse med lokal kvinnojour, och i de flesta fall är finansiering inskrivet i överenskommelsen. Vanligast är att finansiering sker ett år i taget. 15 procent av kommunerna erbjuder dock finansiering tre år i taget, något som skapar bättre förutsättningar för långsiktighet inom jourerna.
Enbart var femte kommun har en skriftlig överenskommelse med en tjej- eller
ungdomsjour, av dem har 16 procent finansiering inskrivet i överenskommelsen. Detta trots att tjej- och ungdomsjourerna under 2018 var Sveriges största aktör för stöd på nätet med nära 53 000 stödkontakter.
