Kroppsförakt och ätstörning

Av anonym insändare, baserat på egna upplevelser:

(Triggervarning: ätstörning)

Det hela började med att jag ville bli lite smalare. Jag tänkte att jag skulle äta lite mindre godis och börja träna någon extra dag i veckan.  

Jag började följa instagramkonton där olika tjejer poserade i snygga träningskläder. Tjejerna på instagram hade, enligt mig, perfekta, vältränade kroppar och min högsta dröm blev att se ut som dem. Jag proppade min hjärna med dessa bilder varje dag, om och om igen.  

Drömmen om den snygga kroppen blev så småningom ett beroende och ledde till en daglig och överdriven kontroll av mitt matintag och min träning. Jag ställde mig på vågen varje morgon och siffran på vågen avgjorde hur jag skulle må den dagen. Jag la mig i sängen varje kväll så tidigt som möjligt för att avsluta dagen snabbt för att undvika att äta mer den dagen. Jag fotade min kropp dagligen och satte mig framför spegeln i olika vinklar, grät ofta hysteriskt och ett extremt kroppsförakt flödade i min hjärna. Jag hatade mig själv och hatet var det enda som fyllde mina dagar. 

Jag slutade nästa äta, slutade träffa vänner och familj för att undvika situationer där jag skulle bli tvungen att äta någonting som jag inte kunde kontrollera kaloriintaget på. Jag orkade inte göra någonting alls förutom att träna och min skolgång och mitt sociala liv förstördes eftersom jag inte hade någon energi.  

Det hela slutade med att jag fick drömkroppen samtidigt som jag hatade mig själv och min kropp mer än någonsin. Tro det eller ej, men jag blev aldrig nöjd. Jag hade förlorat min kontakt med familj och vänner, förlorat min chans till en rolig studietid och hamnade i en djup depression som tog flera år att bearbeta.  

Idag är jag äntligen fri och älskar mig själv och min kropp mer än någonsin. Vågen är kastad, maten är godare än någonsin, träningen ger min glädje istället för ångest och jag har fått tillbaka mitt liv. Våga ta hjälp – jag lovar att det kommer bli bättre.