31:e jan. 2021
Hej!
Under en längre period har jag mått psykiskt dåligt. Mitt mående har verkligen varit en berg och dalbana, ena sekunden har jag skrattat så att käkarna har gjort ont medan andra sekunden har ögonen blivit så svullna av alla tårar. Jag har alltid varit en person som ska klara allt på egen hand. Att prata om mina känslor är något som jag finner väldigt jobbigt. Det handlar inte om att jag inte kan sätta ord på vad jag känner, för det kan jag till mestadels, däremot handlar det om att jag inte har accepterat mitt mående för mig själv. Den senaste tiden har varit väldigt jobbig, det har varit extremt mycket i skolan och så har jag gått och kärat ner mig i en kille trots att jag innan lovat mig själv att aldrig falla för någon igen på grund av gamla förhållanden. Det är så mycket i mitt huvud just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Hösten 2017 blev jag diagnostiserad för utmattningssyndrom, och egentligen så är det väl bara ett ytterligare tecken på att jag aldrig har lyssnat på mig själv. I samband med min diagnostisering blev jag erbjuden att prata med något, något som jag däremot tackade nej till då jag konstaterade att jag mådde bra på grund av att jag verken ville eller kunde prata om mina känslor. Panikattacker och ätstörningar är något som jag också upplevt, men egentligen aldrig pratat om, just för att jag inte kan prata om hur det kändes att gå igenom det. Det är så många gamla händelser som fortfarande inte är bearbetade som har bidragit till att vissa nutida händelser blir betydligt jobbigare, just för att allt gammalt kommer fram igen. Jag vet inte längre hur jag ska göra eller hur jag ska orka. ”Rösterna” i mitt huvud har börjat att ta över allt mer. Den brutala ångesten över mat som jag stoppar i mig har börjat att komma tillbaka igen och stressnivån har varit så hög under en längre period att jag knappt orkar längre.
Egentligen så är min fråga, hur berättar man för någon hur man mår när man knappt har accepterat sina inre känslor för sig själv?
Svar
Hej, vad bra att du hör av dig till oss. Väldigt modigt och viktigt gjort!
Du skriver att du under en längre period har mått psykiskt dåligt och att ditt mående har gått upp och ner. Att prata om sina känslor kan, som du skriver, vara svårt. Ibland kan det vara svårt att komma över tröskeln och börja öppna upp sig för en annan människa. Man kan behöva ta små steg, ett i taget, för att testa hur det känns.
För många är det skönt att dela med sig om sitt mående till andra. Du kan pröva att skriva som du gör nu anonymt till någon till att börja med. Att sätta ord på det man känner och tänker är viktigt. När du "erkänt" för dig själv att du har det jobbigt kan nästa steg vara att prata med en person. För vissa känns det lättare att i nästa steg berätta för en familjemedlem eller en vän medan det för andra känns lättare att prata med t.ex. en kurator man inte har en relation till. Vissa tycker det känns bra att ringa till en stödtelefon som till en tjejjour t.ex. eftersom man då är anonym och kan lägga på när som helst. Vad tror du skulle kännas bäst för dig? För det är inte meningen att du ska behöva klara allt på egen hand, att berätta och våga be någon om hjälp är modigt! Det kan vara lättare att börja acceptera hur du mår om du pratar om det med någon.
Ibland kan det verka på andra att de har det lätt och man jämför sig med folks "lyckade liv" på sociala medier, vilket kan skapa en ännu starkare känsla av att det man själv bär på är avvikande från andra. Det som människor visar upp är ofta inte hela sanningen. Det är sällan man visar upp när man mår dåligt, har ångest eller bråkat med en vän, istället visar man upp livet när det är som bäst.
Jag tror det är vanligt att ha lättare att acceptera andras känslor än sina egna ibland. Man är hård och ställer högre krav på sig själv än vad man gör på andra. På din beskrivning låter det som att du har mycket att fundera på, det är inte konstigt om det blir mycket att bära på ensam. Det blir som du själv är inne på, att gamla outredda känslor finns kvar, och så kommer nya känslor och lägger sig ovanpå. Tillslut blir det fullt och något måste komma ut, och då kan det pysa ut på alla möjliga olika sätt. Det är inte konstigt att må dåligt eller inte orka allt, det är en del av livet. Men att få panikattacker och utmattningssyndrom är tecken på att det kommit till en punkt då du behöver ta det på allvar. Du är viktig! Du förtjänar att få må bättre än du beskriver! Det finns hjälp att få, det går att må bättre än du gör nu.
Tack för att du hörde av dig! Hör gärna av dig igen.
Ta hand om dig!
/Unizonjourer.se