Mäns övergrepp mot kvinnor har skjutit i taket under pandemin. Det borde vara en brännhet fråga just nu, men allt skyms av mediernas fokus på anklagelser mot enskilda kändismän, skriver författaren Joakim Medin och Unizons ordförande Olga Persson.

Under de senaste veckorna har ett fåtal välkända män som anklagats för sexuella övergrepp upptagit stor plats i svenska medier. Först den före detta justitiekanslern Göran Lambertz, som efter en kort häktning bjöd in media till en presskonferens i egen regi där han gick till frontalangrepp mot kvinnan som anmält honom för våldtäkt. Flera medier direktsände utspelet i den Lambertzska trädgården och en ström av kritiska kommentarer följde.

 

Strålkastarljuset hamnade därefter på komikern Soran Ismail. I SVT-dokumentären ”Persona non grata” talar han ut om anklagelserna om våldtäkter och övergrepp som riktades mot honom i samband med metoo. SVT fick stark kritik både för formen och innehållet i dokumentären och medier skrev, som så många gånger förr, spaltmeter med tyckartexter

 

Mäns sexualiserade och våldsamma övergrepp mot kvinnor måste diskuteras och bekämpas i samhället i mycket större omfattning än förut. Målen för politiken på området är högt ställda; mäns våld mot kvinnor ska, enligt regeringens egen utsago upphöra helt. I bästa fall kan anklagelser mot välkända män hjälpa till att uppmärksamma övergrepp i de bredare folklagren. Det kan sätta i gång välbehövliga diskussioner på arbetsplatser och vid middagsborden hemma. Men det uppstår också problem när medier fokuserar på enskilda kändismäns beteenden i syfte att jaga de så värdefulla klicken i internetjournalistikens tidevarv. En sådan rapportering överskuggar den samlade bilden av övergrepp som män begår mot kvinnor, och som vi behöver för en konstruktiv och saklig samhällsdebatt.

 

Under coronapandemin har tiotusentals män begått sexuella och våldsamma övergrepp mot både kvinnor, barn och unga i Sverige. I december 2020 visade en kartläggning i Dagens Nyheter att våld i nära relationer har ökat i var tredje svensk kommun under pandemin. Det är ett jättelikt samhällsproblem som angår oss alla och som, genom rättsväsende, sjukvård och socialtjänst, kostar skattebetalarna miljarder kronor varje år.

 

I den nya fackboken ”Samhällsbärarna”, samlar Joakim Medin detaljerade vittnesmål om ökningen av det som beskrivs som våld i nära relationer, från kvinno-, tjej- och ungdomsjourer i hela landet. Redan ett par veckor in i pandemin på våren 2020, efter att människor uppmanats att isolera sig i hemmen, började det komma larmrapporter från en rad länder om en liknande våldsutveckling . ”Samhällsbärarna” sammanfattar den svenska kontexten i denna internationella problembild och är den första publikationen att ta ett större grepp om saken.

 

Kvinnojourrörelsen som arbetat dag och natt även under pandemin vittnar om en kraftig ökning av våldsutsatta kvinnor som sökt stöd. Jourer som arbetar med barn och unga har sett en likadan ökning av stödsökande. Flera rapporterar en anmärkningsvärd ökning av grova sexuella övergrepp och prostitution bland unga kvinnor och minderåriga flickor, liksom av grooming, det vill säga att söka kontakt med barn i sexuellt syfte. Målinriktade förövare som letar efter unga har varit högaktiva under pandemin. Jourer som arbetar specifikt mot hedersrelaterat våld och förtryck har även de vittnat om att stödsökande kvinnor och flickor blir fler.

 

Det finns med all sannolikhet ett stort mörkertal av utsatta som ännu inte kunnat berätta om sin situation för någon. Såväl Nationellt centrum för kvinnofrid som Rädda barnens stödchatt för hedersutsatta, räknar med att många kommer att be om hjälp först efter att den akuta coronakrisen är över.

 

Medierna har inte varit tysta om denna utveckling. Då och då har det kommit plikttrogna rapporteringar om den lågintensiva terror som pågår runt om i Sverige och som förvärrats under pandemin. Man har intervjuat någon kvinnojour, ungdomsmottagning eller kanske socialtjänsten. I regel handlar det om korta nyhetsinslag och artiklar med otillräcklig plats för förklaringar. Om det funnits någon konkret statistik att hänvisa till så har utsatta människor reducerats till siffror. Även förövarna förblir en okänd massa. Uppmärksamheten går inte på något sätt att jämföra med den som getts åt de enskilda, sensationella kändisfallen.

 

Att det förhåller sig på det här sättet är ovärdigt alla utsatta kvinnor och barn. Lika mycket som vi talar om pandemins enorma ekonomiska och politiska konsekvenser måste vi tala om de långsiktiga, sociala konsekvenserna. I över ett år har ett växande antal människor i det dolda utsatts för fysiska och psykiska övergrepp, våldtäkter och förtryck. Var är den fördjupade diskussionen om detta? Och var finns granskningen av hur välfärdssystemen hanterat de växande problemen?

 

FN:s generalsekreterare António Guterres skapade rubriker när han redan i april 2020 skickade en officiell uppmaning till världens alla regeringar, om att bekämpa det ökade våldet mot kvinnor i hemmen och ge stöd till underfinansierade kvinnoorganisationer. ”Samhällsbärarna” visar också att det under pandemin varierat kraftigt i Sverige hur väl myndigheterna faktiskt stöttat och samarbetat med kvinnojoursrörelsen och civilsamhället i stort.

På vissa platser har kommunen haft en föredömlig samverkan, hållit sig uppdaterad om problem och försökt åtgärda dem. På andra ställen har kommunen tvärtom fått kritik för att ha dröjt länge med att etablera kontakt och för att inte ha återkopplat ens när civilsamhället kommit med förfrågningar om dialog och samarbete. På många ställen har våldsutsatta inte fått otillräcklig hjälp av myndigheterna, i synnerhet under pandemins första tid, när myndigheters möten sköts upp och stödinsatser fördröjdes. Konsekvensen har blivit att kvinnojourrörelsen behövt axla ett större ansvar och ta sig an än fler människor i behov av hjälp, trots att de endast fått små extraresurser under pandemin.

Det här är ingen överraskning. När välfärdssamhället först byggdes utgick det från mannen som norm. Mäns våld mot kvinnor ingick inte i den svenska självbilden och blev därmed inte heller det offentliga samhällets ansvar. I stället fick kvinnorörelsen från 1970-talet bygga upp ett parallellt, ideellt välfärdssystem för att stötta och skydda kvinnor och barn. Det blev, och är fortfarande, kvinnojourernas verksamhet.

På sistone har detta flera decennier långa arbete utmanats och försvagats av en kommersialisering av välfärden, och kommuner har valt att ge vinstdrivande företag ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn. Följden är ett uppluckrat och splittrat system som försvårar möjligheten att ge utsatta människor hjälp.

Coronapandemin har gett Sverige ett gyllene tillfälle att reflektera över vad ett välfärdssamhälle egentligen bör vara. Vill vi att vården och omsorgen även i framtiden ska präglas av fragmentisering där det offentliga systemets och vinstdrivande företags brister täcks upp av ideella organisationer – eller vill vi bygga ut välfärdssamhället?  Det är frågor som borde vara av högsta prioritet nu när vi kan börja föreställa oss en värld bortom pandemin.

Hur lockande det än kan vara att diskutera övergrepp som kändisar anklagas för måste vi se till den stora bilden av kvinnors utsatthet. Ett myller av kvinnoröster måste få höras och ta plats både där besluten fattas och i medierna. Enskilda män har hörts tillräckligt.

Olga Persson, ordförande i riksförbundet Unizon och Joakim Medin, journalist, i DN Kultur 14 april 2021.