Kvinnofridsbarometern 2015

Frågorna omfattar rutiner och handlingsplaner, utbildning och mandat, samt hur kvinnofridsarbetet är organiserat. Vi tittar också på faktisk verksamhet; stöd och skydd för våldsutsatta kvinnor och barn, förebyggande arbete, såväl som insatser riktade till förövare. Svarsfrekvensen är 70 % (202 av 290 kommuner). Undersökningen, som kommer att upprepas årligen, har resulterat i en ranking av kommunerna, baserat på en sammanräkning av svaren utifrån ett i förhand bestämt poängssystem. Sök resultat per kommun på http://korta.nu/kvinnofrid2015

Ranking Kvinnofridsbarometern 2015

(OBS: det är kommunerna som rankas inte jourerna)

Kommuner toppen 10 (Unizonjour i kommunen)

1. Ronneby (Ronneby kvinnojour och Tjejjouren Rut)
​2. Växjö (Kvinnojouren Blenda och ungdomsjouren Animo)
3. Lerum
4. Skellefteå 
5. Nyköping (Kvinnojouren Mira)
6. Kristianstad (Kristianstad kvinnojour och Tjejjouren Lotus)
7. Trollhättan
8. Falköping (Kvinnohuset Tranan)
9. Karlstad
10. Katrineholm (Kvinno- och tjejjouren Miranda)

Kommuner botten 10 (Unizonjour i kommunen)

200. Valdemarsvik
199. Älvdalen
198. Norberg
196. Ydre 
196. Klippan (Helsingborgs kvinnojour, Kvinnojouren i Höganäs, Skyddsjouren i Ängelholm)
195. Karlshamn (Karlshamns kvinnojour)
193. Ljusnarsberg
193. Eda 
191. Orsa 
191. Karlsborg

Kvinnofridsarbete utan struktur och mål 

• 4 av 10 kommuner har inte har analyserat förekomsten av våld i nära relationer och behovet av stöd och skydd i den egna kommunen, varken utifrån egna eller andras (t.ex. nationella) underlag, under de senaste fyra åren. 
• 6 av 10 kommuner uppger att det saknas mål för arbetet, och drygt hälften av kommunerna har inte gjort någon utvärdering under de senaste fyra åren. Även om 8 av 10 kommuner har en politiskt beslutad handlingsplan för arbetet, är det bara drygt 4 av10 av dessa som har mätbara mål för arbetet. 
• 6 av 10 kommuner avsätter inte särskilda öronmärkta ekonomiska medel mot våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor.

Svagt mandat och brist på fördjupande kunskap

• 3 av 10 kvinnofridssamordnare/handläggare befinner sig på lägsta beslutsfattande nivå (enhetsnivå). 
• Endast 2 av 10 kommuner att samtliga handläggare ansvariga för kvinnofridsärenden gått fördjupade utbildning. I drygt var tionde kommun har ingen handläggare inom området gått fördjupad utbildning. Det är oroande då mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer inte heller ingår i grundutbildningen för socionomer. 
• Nästan varannan socialchef saknar grundläggande eller fördjupande utbildning på området, vilket kan förklara frågans låga prioritet i många kommuner.

Kvinnors och barns rättigheter tillgodoses inte 

• Nästan 2 av 10 kommuner uppger att de saknar särskild kompetens eller verksamhet som garanterar att barn som upplevt pappas våld mot mamma får rätt stöd och skydd, vilket är mycket oroande. 
• Drygt 9 av 10 kommuner saknar en skriftlig och på ledningsnivå beslutad rutin för att säkra skolgången för barn i skyddat boende. 
• Var fjärde kommun uppger att de inte ger våldsutsatta kvinnor stöd i att få tillgång till en egen permanent bostad. 
• 1 av 4 kommuner kräver felaktigt båda vårdnadshavarnas godkännande för att bevilja insatser, t.ex. stödsamtal till ett barn som upplevt pappas våld mot mamma. 

Kvinno- och tjejjourerna värderas högt, men stöds inte tillräckligt

• 8 av 10 kommuner använder sig av ideella kvinnojourer för att ge skydd och stöd åt våldsutsatta kvinnor. 
• 2 av 3 kommuner uppger att kvinno- eller tjejjouren har en helt avgörande eller stor betydelse för arbetet mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. 
• 2 av 3 av Unizons jourer har inte tillfrågats av sin kommun att komma med kommentarer eller förslag på kommunens utformning av mål, handlingsplan eller utvärdering av arbetet mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
• Var tredje kommun saknar skriftlig överenskommelse med en ideell kvinnojour. 2 av 3 kommuner ger beslut om finansiering endast ett år i taget. 4 av 10 av Unizons tjej- och ungdomsjourer får noll kronor i bidrag från kommunen.

Våldet upphör inte förrän förövaren slutar slå

• 3 av 10 kommuner genomför inga åtgärder alls för att motivera förövare till att delta i beteendeförändrande insatser, t.ex. förövarbehandling. 
• 3 av 10 genomför insatser, men utan en modell/metod.
• 4 av 10 genomför insatser utifrån en modell, vilket tyder på ett strukturerat arbete.