Denna frågan har i många år lockat mig och i början av mitt feministiska uppvaknade så tänkte jag mest "Vi har ju rösträtt, vad mer kan en önska?" .

Detta var när jag själv var 15 år och uppfostrad som "pojkflicka", umgicks mest med pojkar och var inte typiskt "tjejig". Någonstans inom mig visste jag att det var bättre att vara en killig tjej än tvärt om. 

Det var första gången jag funderade över varför det var så, varför är det "bättre" att vara grabbig, inte gnällig och inte så känslig? Jag var ju alla dom sakerna egentligen men jag valde alltid bort dom sidorna. Varför? 

För det var så jag var uppvuxen. I ett hem och i ett samhälle där du alltid får bättre respons om du beter dig som eller är man. 
Under gymnasiet valde jag en yrkesutbildning och hela min omgivning tyckte jag var cool som vågade. Jag förstod inte riktigt grejen, jag valde ju inriktningen mest för jag inte ville plugga. 

Jag slukades upp i manligheten och insåg hur mycket jag saknade att vara tjejig, ha kvinnliga vänner och kunna prata om djupa känslor. Under gymnasiet hittade jag mina grymma väninnor, vi pratade feminism, sex, övergrepp och samhällsstrukturer. Dessa tjejer lärde mig mer om världen än vad skolan någonsin gjort. 

Där och då lovade jag migsjälv att aldrig sluta jobba för kvinnors rätt. Det är inte okej att jag har fått glida på en räkmacka bara för jag spelade fotboll, körde traktor och kunde byta däck på en bil. Om jag hade vart intresserad av smink, kläder och bildredigering hade jag kunnat glida genom livet lika enkelt då? 

Jag vill att alla ska kunna vara sig själva utan att behöva, könas, dödas eller vara någon den inte vill vara bara på grund utav ett kön. 

Aldrig mer.

Jag var två år när mina föräldrar separerade. Mamma har alltid sagt ”din pappa är en otroligt snäll man med ett stort hjärta, jag hade aldrig skaffat barn med honom annars.”

Efter deras separation så skaffade pappa snart en ny kärlek - alkoholen.

Jag kommer inte ihåg så mycket från när jag var liten, jag har kanske förträngt en del. Men jag vet att han drack, han luktade starkt av whiskey. En lukt jag än idag i vuxen ålder inte klarar av.

Jag kände mig aldrig trygg hos pappa och varje gång jag kom hem därifrån så var jag otröstlig.

Vi var hos socialen, jag skrev brev till honom, jag sa ifrån men alkoholen var alltid viktigast. När jag var 10 år bestämde min mamma att jag inte fick vara där under dessa förutsättningar. Jag mådde för dåligt av det. Till en början stretade jag emot, jag ville dit för att kunna skydda mina småsyskon som han hade fått med en ny kvinna. Men det är inte en 10-årings jobb att skydda dom, det är deras mammas jobb i detta fallet. Åren gick och jag blev tonåring. Jag och mamma bodde en bit utanför stan, pappa bodde centralt. Det var ju väldigt praktiskt med en pappa som sket fullständigt i vad man gjorde som nybliven tonåring. Jag kunde festa, röka, komma hem hur sent jag ville utan att han sa något. Jag kunde ha fester varje helg om jag ville, han satt och drack och rökte tillsammans med oss. En full gubbe och 14, 15-åriga tjejer. Väldigt praktiskt, eller?

Att han var fullast av alla, låg däckad varje dag med glödande cigarett i sängen och att jag skämdes något så otroligt över honom att jag var tvungen att förvarna alla nya kompisar jag tog dit varje gång var något man fick stå ut med helt enkelt.

Jag blev äldre, växte upp. Han fortsatte på exakt samma sätt. Han har fått så många andra chanser att jag inte kan räkna dem längre. Men beroendet är för starkt. Viljan finns inte där.

Idag är jag 36 år, gift och har två döttrar. Jag har inte haft någon kontakt med min pappa på över 9 år. Han har aldrig träffat sina barnbarn. Och vet Du, det är ett av de bättre besluten jag nånsin tagit, att inte låta honom vara en del av och förstöra mina tjejers barndom med sin hemska sjukdom - alkoholism.

Jag har alltid varit en stressad person som alltid velat alla väl och velat göra ALLT.

Gå på varje fest, inte vågat vara ledsen, inte missat träningar, ha pojkvän/ dejta någon, hinna gå ut och gå och samtidigt få bra betyg i skolan. 

Och i många år fungerade det helt felfritt men sen kom den där hösten i trean på gymnasiet och bägaren rann över. 

Jag gick ifrån att vara driver och glad till att ha ångestattacker och känna att livet var meningslöst. Att gå upp ur sängen på morgonen var svårt och jag var ofta tvungen att muta mig själv med t.ex. unna mig McDonalds på vägen hem. 
När jag kom hem efter en dag i skolan så gick jag direkt in på mitt rum, låste om mig, la mig under täcket och kollade Friends för 25:e gången. Jag gick inte på träningar, var mindre på fester och slutade helt bry mig om min kommande student. 

Sen en vacker dag när både jag och min familj kommit fram till att det gått för långt så gick jag till min kurator. Det var en underbart trevlig kvinna och hon förstod mig. Vi pratade om att jag antagligen hade stressat på i för många år och nu kom allt i kapp mig. 

Hon gav mig tips att lugna ner mig och att inget kommer hända om jag inte får A i alla betyg, går på alla fester eller styr upp allt. Det är svårt att försöka lära sig att allt löser sig när ens motto är "om jag löser det" men tillslut gick det. Jag slutade känna press om att gå på varje träning, sa att jag inte ville spela matcher längre, delade ut uppgifter till mina klasskompisar om studenten och började långsamt komma tillbaka till att tycka livet var kul igen.

Mitt tips till dig är att prata och säg nej till saker som ger dig stress.

För allt löser sig, du är grym.