Kvinnofridsbarometern 2021
I Kvinnofridsbarometern 2021 undersöker Unizon för fjärde gången kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor. Undersökningen görs vartannat år.
I varenda kommun, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder, finns det män som hotar, misshandlar, våldtar och kränker kvinnor. I varenda kommun finns barn som tvingas uppleva pappas eller styvpappas våld mot mamma. Barn som upplever våld beräknas vara fler än 200 000 i Sverige.
I Kvinnofridsbarometern 2021 undersöker Unizon för fjärdegången kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Kommunerna får själva svara på hur de resursätter och prioriterar arbetet. Resultatet är nedslående. Kommunernas arbete blir totalt sett inte bättre, förändringen går alldeles för långsamt. Detta trots att mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem och att det är över 10 år sedan Socialtjänstlagen skärptes för kvinnors och barns rätt till stöd och skydd.
Unizons Kvinnofridsbarometer 2021 visar att kvinnofridsarbetet i många av landets kommuner fortfarande inte är prioriterat eller strukturerat. Arbetet brister både i skydd- och stödinsatser för kvinnor och barn och i arbetet med att få förövare att sluta utöva våld och hållas ansvariga för våldet. Regering och riksdag har beslutat om en omfattande nationell strategi för att mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Trots detta genomsyrar inte de nationella målen kommunernas prioriteringar. Nationella mål, riktlinjer och föreskrifter är avgörande för att det praktiska, vardagliga arbetet ska finnas, men de måste implementeras.
Här kan du se kommunernas enskilda svar.
Kvinnofridsbarometern 2021 kan laddas ner längre ner på sidan.
Kommuner i toppen
1. Trollhättans stad, Västra Götalands län
2. Eskilstuna kommun, Södermanlands län
3. Västerås stad, Västmanlands län
3. Kristianstads kommun, Skåne län
5. Krokoms kommun, Jämtlands län
5. Karlstads kommun, Värmlands län
7. Göteborgs stad, Västra Götalands län
8. Karlshamns kommun, Blekinge län
8. Nyköpings kommun, Södermanlands län
10. Norrköpings kommun, Östergötlands län
Kommuner i botten
177. Hofors kommun, Gävleborg
178. Hagfors kommun, Värmlands län
179. Vaxholms kommun, Stockholms län
180. Överkalix kommun, Norrbottens län
180. Bjurholms kommun, Västerbottens län
180. Burlövs kommun, Skåne län
183. Hedemora kommun, Dalarnas län
183. Åtvidabergs kommun, Östergötlands län
185. Arvidsjaurs kommun, Norrbottens län
187. Lessebo kommun, Kronobergs län
Sammanfattning
Mäns våld ett problem i alla kommuner
I varenda kommun, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder, finns det män som hotar, misshandlar, våldtar och kränker kvinnor. I varenda kommun finns barn som tvingas uppleva pappas eller styvpappas våld mot mamma.
Få förbättringar sedan Kvinnofridsbarometern 2015
Kvinnofridsbarometern, som nu genomförs för fjärde gången, visar att kvinnofridsarbetet i många av landets kommuner fortfarande inte är prioriterat eller strukturerat. Precis som när den första undersökningen genomfördes 2015 finns i dag stora brister när det gäller skyddsinsatser och stöd till kvinnor och barn, samt stöd för att förövare ska sluta att utöva våld. När vi jämför de fyra undersökningarna har vi svårt att identifiera påtagliga framsteg, och på vissa områden har försämringar skett. Detta trots att mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem och det är över tio år sedan Socialtjänstlagen skärptes.
Kvinnofridsarbete fortsatt utan mål, budget och struktur
Kommunerna ska arbeta systematiskt mot mäns våld men endast drygt fyra av tio kommuner uppger att de har mätbara mål för arbetet och endast i hälften av kommunerna finns öronmärkta medel avsatta. Hälften av kommunerna har inte utvärderat arbetet de senaste två åren. Färre än hälften av kommunerna har under de två senaste åren kartlagt förekomsten av våld och behovet av stöd och skydd i kommunen. I Kvinnofridsbarometern 2015 hade sex av tio kartlagt eller analyserat förekomsten av våld. Att kartlägga våldet är grundläggande för att kunna ge stöd och skydd till kvinnor och barn och för att kunna arbeta förebyggande mot mäns våld.
Svagt mandat och brist på fördjupad kunskap
Nära hälften av alla kommuner svarar att de har kvinnofridsteam. Drygt hälften uppger att de har en kvinnofridssamordnare som i första hand arbetar övergripande, antingen tillsvidareanställd eller projektanställd. Det pekar på en viss förbättring jämfört med tidigare år, men samtidigt uppger var tionde kommun att de varken har kvinnofridsteam, kvinnofridssamordnare eller kvinnofridshandläggare.
Positivt är att nära nio av tio kommuner säkerställer att alla medarbetare inom socialtjänsten har grundläggande kunskap om mäns våld mot kvinnor/våld i nära relation. 2015 säkerställde sju av tio kommuner detta. När det gäller handläggare som utreder behov hos våldsutsatta kvinnor och barn uppger fyra av tio kommuner att alla handläggare har gått fördjupande utbildningar inom området. I ett par kommuner har inga handläggare gått fördjupande utbildning, och i nära sex av tio kommuner har vissa, men inte alla, handläggare gått utbildning. I och med regeringens beslut att göra mäns våld mot kvinnor till en obligatorisk del i grundutbildningen för bland annat socionomer hoppas vi att denna siffra i nästa kvinnofridsbarometer har ökat till 100 procent.
Bostad
Endast sex av tio kommuner ger våldsutsatta kvinnor stöd i att få tillgång till permanent bostad enligt rutin. Kommunen är ansvarig att underlätta för kvinnor och barn som utsatts för våld att få en ny bostad, enligt Socialtjänstlagen.
Barns grundläggande rättigheter tillgodoses inte
Åtta procent av kommunerna uppger att de saknar kompetens eller verksamhet som kan garantera stöd och skydd för barn som upplevt våld. Det är anmärkningsvärt då barns ställning som brottsoffer och rätt till stöd när de hört eller sett pappas våld mot mamma eller blivit direkt utsatta för våld av en förälder är lagstadgat. Det är mycket oroande att barn inte tillgodoses grundläggande rättigheter till stöd och skydd.
Färre kommuner godkänner insatser för barn utan förövarens godkännande
Drygt sju av tio beviljar insatser till barn under 18 år även om inte båda vårdnadshavarna godkänner. Lagen har ändrats så att detta numera är möjligt. 2017 beviljade tre av fyra kommuner insatser med en vårdnadshavares godkännande, och 2019 var det åtta av tio som gjorde det. Inga barn ska behöva vänta på krisstöd för att den vårdnadshavare som är misstänkt för våldsbrott vill förhindra detta. Att nära tre av tio kommuner felaktigt kräver båda vårdnadshavarnas godkännande för att bevilja insatser till barn är anmärkningsvärt ur ett barnrättsperspektiv, och strider mot Barnkonventionen.
Många kommuner saknar rutiner för att säkra skolgång
Sex av tio kommuner saknar rutiner för att säkra skolgång för barn i skyddat boende, en anmärkningsvärd siffra då det råder skolplikt. Att gå i skolan är en av de enskilt viktigaste faktorerna för att ett barn som tvingats fly sitt hem och bo i skyddat boende ska rehabiliteras och må bättre. För många barn utgör skolan en trygg och stabil punkt i tillvaron som ger en känsla av normalitet och socialt sammanhang, trots att de befinner sig i kris.
Förebyggande arbete och beteendeförändrande insatser för förövaren
Nära sex av tio kommuner har under två senaste åren genomfört regelbundna aktiviteter i syfte att förändra attityder till våld och genus. En dryg femtedel av kommunerna gör inga insatser alls för att motivera förövare till beteendeförändring. Resultaten pekar på att kommunerna har blivit något bättre inom området.
Fler har särskild kompetens – men långt ifrån alla
Fler kommuner har särskild kompetens eller verksamhet som garanterar att speciellt sårbara grupper kan få rätt stöd jämfört med tidigare. Dock saknar många kommuner särskild kompetens eller verksamhet för flera grupper. Kvinnor utan permanent uppehållstillstånd, LHBTQ- personer och kvinnor över 65 är de som har sämst förutsättningar att få stöd i kommunerna.
Jourer värderas högt – men långsiktiga överenskommelser saknas
Drygt hälften av kommunerna uppger att de har en överenskommelse med lokal kvinnojour, och i de flesta fall är finansiering inskrivet i överenskommelsen. Vanligast är att finansiering sker ett år i taget. Drygt tio procent av kommunerna erbjuder dock finansiering tre år i taget, något som skapar bättre förutsättningar för långsiktighet inom jourerna.
Nästan var fjärde kommun har en skriftlig överenskommelse med en tjejjour eller ungdomsjour, var femte av alla kommuner har finansiering inskrivet i överenskommelsen. Detta trots att tjejjourerna och ungdomsjourerna är en av Sveriges största aktörer för stöd på nätet. 2020 hade Unizons tjejjourer, ungdomsjourer och jourer specialiserade på att arbeta mot incest och sexuella övergrepp över 45 000 stödkontakter.
För pressfrågor om Kvinnofridsbarometern kontakta pressekreterare Nina Ljungberg, nina.ljungberg@unizon.se 073 924 34 92
